Nu ska ni få höra om ett stort steg för människan, men kanske lite mindre för mänskligheten...
Såhär är det. Vi håller på med ett ganska så pestigt, opedagogiskt, segt grupparbete sedan några dagar tillbaks. Redovisningen närmar sig med stormsteg och det är en underdrift att säga att tiden vi fått på oss att arbeta med uppgiften är lite snålt tilltagen. Idag skulle vi varit i skolan på föreläsning men då den blev inställd fanns valet att a, använda tiden till att plugga på nästa veckas tenta eller b, sätta sig med den eländiga gruppuppgiften. Nu var inte hela gruppen på fem på plats utan vi var bara tre, men vi tänkte, vad tusan vi kör så det ryker ändå och nu tolv (!) timmar senare så är vi rejält närmre målet. Rättare sagt, vi är nästan färdiga....
Nu kommer jag till det fantastiska... Jag som knappt klarar av alla hålla reda på mina egna tankar orkade hålla koncentrationen uppe, på denna tråkiga uppgift, i TOLV timmar. Asså allvarligt! Det är stort. Dessutom....håll i hatten... var det ganska så roligt. Mest på grund av mina pluggkompisar då förstås, men ändå. Fatta att det känns som om jag är på gång igen!
YÄY! :)
Heja dig, säger jag :)
SvaraRaderaTjoho säger jag åt det!!! Kom bara ihåg att det är okej att vara trött efter nått sånt ;P
SvaraRaderaHa det så fint!!
Kram Cecilia
Wow, förstår att det är en härlig känsla, bra jobbat av dig! Hoppas det håller i sig och att du känner att du har tid för att återhämta dig efter ett sådant långt arbetspass. Många kramar Jennifer
SvaraRaderaKanske var det vår härliga promenad i måndags kväll som gjorde susen :-) för då skippar jag allt annat och går med dig Kram
SvaraRaderaTack för din omtanke!!!
SvaraRaderadet ÄR grymt imponerande! heja!
SvaraRaderaDe e ju Awesome!!!!
SvaraRaderaBra!!!!
Åh, vad kul! Heja, heja dig! :)
SvaraRaderaStor kram