fredag 22 mars 2013

Att vara en bekräftelsejunkie


Börjar känna mig ordentligt utvilad efter tre sköna hemma dagar. Har inte varit utanför dörren sedan i tisdags och mest ägnat min tid åt att vila, dagdrömma, titta i taket, umgås med barnen, läsa böcker och skriva en och en annan rad på min bok :) Jag märker att jag klarar av ett tuffare tempo än vad jag gjorde för ett år sedan, men jag behöver fortfarande mycket tid för återhämtning. Och vilar det gör jag, för är det något jag har lärt mig det här året så är det att lyssna på mig själv. Säger kroppen och knoppen vila så är det det jag gör. Små små steg framåt! 

Jag inser att livet aldrig kommer bli som det var förut och skall jag vara ärlig så vet jag inte om det är min önskan längre. Att ständigt jaga runt för att få bekräftelse och uppskattning av andra är inte riktigt min melodi längre. När jag precis fyllt 20 år, var nybliven mamma och egenföretagare var det många som skakade på huvudet åt mig och då var klart att jag var tvungen att bevisa hur stark jag var för alla som tvivlade på mig. Jag fick höra hur tuff jag var när jag kunde jobba uppåt 60 timmar i veckan när tjejerna var små och komma hem långt efter de hade somnat på kvällarna. Men oj, vad cred jag fick...

När jag träffade min pratdoktor för första gången gav hon mig beröm för någonting jag sa och då varnade jag henne för att göra just så eftersom beröm är som knark för mig. En bekräftelejunkie av värsta sort har jag varit hela mitt liv. Det är precis som om jag inte kan vara nöjd med mig själv och vad jag har utfört om ingen annan är det också! Och jag tror knappt jag är ensam om det va? 

Vilken tur att man lär så länge man lever... ;)

Kram på er!
/Anna


9 kommentarer:

  1. Tack ändå att du delar med dig!
    Men visst är det väl så för de flesta av oss, beröm och positiv är ju så skönt att gotta sig i! Konstigt egentligen, att vi inte kan vara nöjda bara som det är!
    Kram SarA

    SvaraRadera
  2. Jag håller också på att lära mig att lyssna på kroppen och vilar så fort tillfälle ges.

    SvaraRadera
  3. Det bästa berömmet du kan få är det som kommer in i från. Men det är klart att du måste ta emot beröm från andra. Istället för att prestera bättre vid varje beröm går det att bara säga tack. Jag vet! Kram Anita

    SvaraRadera
  4. Modigt att du delar med dig, du har kommit långt i dit tillfrisknande tror jag minsann. Jättefin bild på dig också! Kram

    SvaraRadera
  5. Ja vi är många som är bekräftelsejunkies. Bloggen är nog en sådan kanal också. det här med att vara medveten och lyssna på kroppen är så viktigt! Låter riktigt skönt med några dagar av att bara vara. Fin blogg du har! Kul att du tittade in hos mig.ligger nu som följare här. Kram Nilla

    SvaraRadera
  6. Fina Anna. Du är på väg framåt vännen, inte tillbaka. Tillbaka var ju inte bra. Och även om det är en tuff resa som kan vara oerhört smärtsam lovar jag dig att det är värt varenda tår och smärtsam insikt. För av allt det där jobbiga växer den Anna du vill vara fram. Ingen av oss är felfri, tack och lov, och det är en ganska skön insikt. Att man inte är ensam.

    Och bekräftelsejunkies är nog de flesta av oss. På ett eller annat sätt. Det är en skön känsla att höra att man är bra, nästan som en drog. Men det farliga är kanske när den där bekräftelsen blir det viktigaste av allt. Och än värre om det är från människor vi knappt känner vi vill ha den där bekräftelsen. Men jag tror att du idag vet att du inte behöver prestera för att vara bra Anna. Du är bra som du är. Som Anna. Utan att behöva prestera.

    Ta hand om dig och njut av din lördag.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  7. Du är inte ensam om att att vara en bekräftelsejunkie. Nu tar jag det lite lugnare för hälsans skull och för familjens skull. Har lovet mig själv att inte jobbar så mycket övertid längre ;) Som sagt man lär så länge man lever. Tack för att du delar med dig.
    Önskar dig en trevlig lördag!
    Kram
    Anneli

    SvaraRadera
  8. I torsdags fick jag min troliga diagnos på utmattningssyndrom.
    Har varit hos läkaren säkert 15 ggr de senaste 4 åren men först nu fattar dom vad som är galet.
    Önskar mig en återhämtniing i form av sjukskrivning och vila.
    Får se vad dom säger vid nästa träff,ska göra lite andra undersökningar först också.
    Blir man verkligen bra nån gång? Är det inte lätt att falla tillbaka ?

    Kramiz Kristina Fransson

    SvaraRadera
  9. Tack för påminnelsen! Balans alltså. Ena av de absolut största utmaningarna i vardagen. Så fort man (jag) hittat balansen så tar jag den för given och så vips trillar jag i diket en sväng igen.. Som sagt det är ju tur att man lär så länge man lever. Men min stora önskan är att lära mig att prestation inte väger tyngst. Utan att ge större vikt åt att känna glädje. Låta mig själv prioritera saker som kanske inte alltid är så produktivt men som jag blir glad av och som därför är viktigast..
    Trevlig söndag!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...