Att leva ett annat liv

Hej och hå!

Jag lever även om ni troligen tvekat en smula när det gäller den saken... Det blev den längsta bloggpaus jag har haft sedan jag jag började blogga 2007. Men vet ni? Livet kom liksom emellan. Och jösses som jag har levt. 100% . Det har varit fullt ös på alla plan sedan jag stack till Turkiet för en snart två månader sedan. hade en fantastisk vecka i solen tillsammans med mina tjejkompisar , men sedan återgick liksom inte vardagen till det vanliga efter det... Vet inte riktigt vad som hände... Men jag har haft det fantastiskt roligt iallafall. Det har varit fullt ös på jobbet samtidigt som det har varit party varje helg. Jag har knappt hunnit träna, men kört klart bootcamp och är mer än nöjd med resultatet... 

Känner mig helt uppfylld av livet och vet knappt i vilken ände jag skall börja. Så jag kanske får lov att nöja mig här nu för nu. Jag lever livet till max, mår toppen och är lyckligare än någonsin. Är så tacksam över det livet jag lever, allt härligt jag fått uppleva och sköna människor jag fått lära känna. 

Lär återkomma i ämnet ;)

Önskar er alla en fin vecka. Själv drar jag på kongress med Junis i Lund denna veckan. Sommaren har så mycket att erbjuda och den har bara precis börjat...

Kram Anna

Att ersätta kramar med varm choklad

Men seriöst. Hur mycket kan man frysa egentligen? Visst känns det som om kylan går genom ben och märg och det inte spelar någon roll hur mycket man har på sig? Det är ju knappt ens kallt ute men den fuktiga kylan är verkligen fruktansvärt! Hatar verkligen att frysa, det är absolut något av det värsta jag vet. Trots dubbla tjocktröjor, varm vinterjacka, raggsockar, vinterkängor, mössa och vantar så huttrar jag ihjäl mig redan på väg till tåget på morgonen och sedan är det som om kroppen inte tinar förrän jag kryper ner i sängen under mitt varma täcke (iklädd flanellpyjamas och raggsockar)  på kvällen. Nä, fy bövelen säger jag. 

Dricka varmt är bra och att värma frusna händer mot en varm kopp är underbart. Och dessutom är varm choklad som balsam för själen så det blir det en kopp av ikväll. Kanske den får kalla januari att kännas lite varmare... Barnen är hos sin pappa denna veckan så annars kunde eventuellt kramar med dem haft samma effekt kan man tänka. Kanske är det helt enkelt bristen på kramar som gör mig så frusen nu för tiden... ;)

/Anna

Att få gå på jullov och att samtidigt vara lite lipig

Jullov, det är fina grejer det. Både barnen och jag har gjort vår sista dag och nu störtdyker vi huvudstupa rätt ner i julmyset. Så välbehövligt med lov för oss alla tre. Tre långa veckor att bara ta det lugnt och ladda batterierna för den kommande vårterminen. Jag önskar att alla människor skulle kunna få ett jullov, för det är banne mig en livlina nu när det är som mörkast och eländigast ute. Förstås att det inte är möjligt, men tänk så bra alla skulle må...

Vad det gäller julstress så vägrar jag befatta mig med den. Vi skall fira jul här hos mig i år. Det kommer definitivt bli alldeles för trångt eftersom vi blir så många och hemmet är så litet och troligen skulle jag kunna vrida mig in och ut i alla förberedelser för den ultimata julen. Men... what's the point? Det var ju lugn och ro vi ville ha. Att hinna umgås och njuta av tända ljus, spela kort, hänga i soffan, käka knäck och glo på film. Det är ju planen. Och då får det bli som det blir helt enkelt. Vad gör det då att det är lite skitigt i hörnen och att julbordet inte är komplett. Vi lär bli mätta ändå. Om inte annat på all knäck som jag råkade koka i bara farten ;)

Nä, lugn och ro är precis vad jag behöver. Hösten har på många sätt varit fantastisk och definitivt en av de bättre. Men jösses vad jag är trött och sliten nu. Och när jag blir trött då bölar jag. Det är då tårarna rinner i strida strömmar nedför kinderna utan någon egentlig orsak. Jag blir så löjligt emotionell och känslorna ligger som ett tunt lager utanpå skinnet.  Så det är vad jag har gjort idag. Bakat bullar och fulgråtit. Njutit av den vackra granen jag lyckades få hem med hjälp av en snäll kompis och lipat lite till. Längtat efter alla mina barn, mina föräldrar och min bror och bölat ännu lite mer... Tänkt på alla barn som inte alls längtar efter jul för att det inte är sådär mysigt och glittrande hemma hos dem på jul. Barnen som har föräldrar som inte är förmögna att ge dem mys och kärlek. Tänkt på alla våra vänner därute som sitter timme efter timme, dag efter dag ute i kyla, regn och mörker för att försöka skramla ihop några kronor att skicka hem till familjen. Jag känner så mycket att hjärtat går i bitar... Jag är så privilegierad och det gör mig så melankolisk just idag. 

Jag är så tacksam och lycklig över det liv jag lever. Jag är stolt över de val jag gjort och över den jag är. Jag älskar mina nära och kära gränslöst och skulle göra vad som helst för att alla i min familj skall må bra. Jag har de finaste vänner man kan önska... Jag har ett jobb som gör att jag varje dag gör skillnad. Det är vad jag vill tro iallafall. Nej, jag kan på inga sätt säga att det fattas något i mitt liv. På det stora hela så är jag nog precis där jag skall vara. Möjligtvis kanske att lite kramar och kyssar skulle förgylla det ytterligare en smula... Kanske är det något man kan önska sig av tomten? ;)

(Är man emotionell och lipig behöver man  definitivt ett soundtrack. Idag är det den här som har gått på repeat här hemma)

All kärlek/Anna

Att vara redo

Okej, jag är redo. Lite motvilligt men ändå redo. För att ta mig an vardagen och den kommande hösten igen. I morgon går jag till jobbet igen efter sju fantastiska veckor av skön ledighet. Det skall bli roligt. Inte när klockan ringer i morgon bitti förstås. Då kommer jag att svära högt. Men sedan när jag sätter nyckeln i dörren till jobbet, då kommer det kännas bra. Att få ta tag i en ny termin, förbereda för de nya eleverna som kommer nästa vecka. Att få vara med från början på ett nytt läsår. Förra året blev jag ju bara inkastad mitt i terminen och kände mig ärligt ganska förvirrad. Men nu har jag möjlighet att planera bättre. Det skall bli skoj. Lite så att jag längtar faktiskt när jag tänker på det ;)

Min sommar har varit allt man kan önska. Vi har varit ute på en del äventyr, barnen, jag och barnens pappa. Vi tyckte det var enklast så. Att tillbringa sommaren tillsammans trots att vi valt att inte längre leva tillsammans. Det kändes som en bra lösning då ingen av oss var intresserad av att ha semester från våra barn. Många har skakat på huvudet åt oss. Men för oss har det känts rätt. Först och främst så är vi grymma på semester ihop. Det har vi alltid varit :) Dessutom är det ingen av oss som har träffat någon annan. Då kanske det hade varit mysko att tillbringa semestern ihop. Men så är inte fallet. Nej, det har verkligen varit en bra lösning denna sommaren. Och det är jag grymt tacksam över.

Nu startar vårt varannanveckas liv på riktigt. Vi hann ju knappt komma in i det innan sommaren var här. Jag hoppas att det skall gå bra. Det kommer kännas jättekonstigt att inte ha barnen nära varje vecka utan bara dela halva deras liv med dem. Jättesorgligt och en väldigt tråkig konsekvens av en skilsmässa förstås. Men jag hoppas att vi kommer hitta bra rutiner som fungerar för oss allihopa. Jag kan inte annat än att tro att det kommer bli bra. 

Jo, jag är nog redo än då. Att kasta mig huvudstupa in i vardagen och den kommande hösten. Jag tror nämligen att det kommer bli riktigt, riktigt bra :)

Kram på er! /Anna

Att snart ha fullt hus

Kära nån vilket oväder det är ute idag. Det brakar och blixtrar och regnet bankar mot rutorna. Själv har jag haft sådan himla flax att när jag varit ute för att ta mig till och från jobb, just då har det varit uppehåll. Inte alla dagar som man har sådan tur att komma hem torrskodd en sådan här dag  ;)

Annars är det lugnt och skönt här hemma. Gjorde stan i jakt på examenskläder till lillebror, nya allergimediciner och diverse presenter tillsammans med familjen i eftermiddags och efter en mysfika tillsammans följde barnen med sin pappa hem. Men redan i morgon kommer de hit så jag skall inte behöva längta så länge. Skönt att de är så stora och vi bor så nära att vi kan ses även de veckor vi inte bor tillsammans. En vecka utan dem hade varit alldeles för lång annars! Även storasyster är hemma över helgen så jag har möjlighet att kramas med alla mina älsklingar och som grädde på moset kommer även brorsbarnen och deras pappa i morgon! Så man kan säga att det blir fullt hus här. Därav lite njutningsfull lugn och ro ikväll ;)

Kramkram /Anna

Tack!

Tack raraste ni för alla fina och kloka ord ni har mailat, lämnat här på bloggen och på facebook. Tack för alla kramar jag fått och för all kärlek ni har öst över mig. Vilka fantastiska vänner jag har. Ni är bäst och jag är så oerhört lycklig lottad över att det finns så många som bryr sig om just mig. Ni har visat så mycket omtanke att jag blir alldeles rörd. Tack snälla, snälla ni...

Som sagt, vi mår bra allihop. Lite stukade såklart, men ändå nöjda. Nöjda över att vi nog lyckades hitta ett sätt som har gjort den här separationen så lätt och smidig som möjligt. Med omtanke och respekt för varandra och med fullt fokus på de barn som vi båda älskar gränslöst. 

Jag ser med stor nyfikenhet fram mot vad livet har att erbjuda framöver. Ett nytt liv, en ny fas. Lite same same men ändå inte. Även om jag är oerhört tacksam och lycklig över hur mitt liv har sett ut hittills så är jag även förväntansfull inför vad komma skall. Vad är det som ligger framför mig? Möjligheterna är oändliga och jag kommer att försöka omfamna livet på bästa sätt oavsett vilka utmaningar jag kommer att stöta på framöver. Jag älskar mina barn mer än livet och jag kommer att njuta av de år jag fortfarande har tillsammans med dem innan de självständigt  flyger ut i världen. Men jag skall även försöka lära mig att njuta av mitt eget sällskap och hitta tillbaks till min egna inneboende styrka. Min styrka som kommer ta mig precis dit jag vill...

Men först har jag en hemtenta att klara av ;)

Kram Anna

Att släppa den stora bomben

Hej på er!

ÄNTLIGEN är jag ute på andra sidan efter den tuffaste månaden i mitt liv och jag njuter av  den känsla av lugn som börjar sprida sig i kroppen. Inte nog med att månadsskiftet april-maj innebar en hektisk tid med åtskilliga anställningsintervjuer (vilket tillslut resulterade i att drömjobbet blev mitt) och en intensiv skrivperiod med uppsatsen (vilken nu  i princip är klar och godkänd). Nej, månadsskiftet april-maj innebar också något alldeles livsomvälvande för det var då jag och barnens pappa slutade att leva under samma tak. Något vi har gjort den senaste 24 åren av mitt liv...

Så för första gången i mitt liv lever jag ensam, vilket förstås är en väldigt underlig känsla. Framöver skall jag bara vara del av hälften av mina barns liv och det är den absolut största sorgen. När man som jag varit flickvän, mamma och fru så länge känns det väldigt, väldigt konstigt att leva ensam varannan vecka. Livet utan barnen nära nära är riktigt jobbigt. Men jag antar att det inte är annat än att försöka göra det bästa av det. Att försöka njuta av all egotid som det  plötsligt finns utrymme för.

Men vi mår bra, allihop. Barnens pappa och jag tog gemensamt beslutet att inte längre leva tillsammans och vi tycker båda att det känns helt rätt (sorgligt förstås, men ändå rätt). Vi har haft 24 fina år tillsammans och de härligaste ungarna är våra och det är jag otroligt tacksam över. Jag är glad över just han är pappa till de barnen jag fått och jag är lycklig över att vi har en bra relation till varandra. Vi har inte krossat varandras hjärtan utan vi väljer helt enkelt att leva vidare våra liv utan varandra ändå. Det var kanske inte vad någon av oss hade tänkt från början, men nu när det är här vi har landat så känns det bra det med. 

Så sedan tre veckor tillbaka så bor jag och barnen i en fin lägenhet på andra sidan stan med en makalöst vacker utsikt över sjön. Vi har börjat bo in oss och även om vi fortfarande knappt har några möbler så börjar det faktiskt kännas som hemma så smått. Jag tror minsann att vi kommer att trivas här :)

Så är det. Livet går vidare. Jag känner mig starkare än någonsin och jag känner på mig att livet framöver kommer bli riktigt, riktigt bra.

Kram på er! /Anna

Att känna igen sig själv

Livet rullar på i ett rasande tempo. Ett tempo som jag aldrig trodde jag skulle palla igen. Men det går bra. Det går mycket bra faktiskt. Jag har mer energi och driv än på flera, flera år och hur härligt är inte det egentligen? Men jag är vaksam. Letar efter tecken på stress. Beredd vid bromsen. Vid minsta tecken på hjärtklappning, ångest, störd sömn eller dåligt humör/tålamod kommer jag dra i handbromsen. Dessutom tar jag en dag i taget, ingen mening att oroa sig för saker som ändå är svåra att påverka. Tiden brukar ha en tendens att lösa saker av sig själv och det får jag lov att förlita mig på. Det är härligt att känna igen sig själv, det måste jag säga. Känner mig starkare än på länge...

Och så var det var ju det där med balansen, den som jag tror är nyckeln till det mesta. Kanske är det så att jag äntligen har lärt mig hur min skall vara för att jag skall må bra? 

Kram Anna

I väntan på en invasion

Snart är de äntligen här. Skönaste syskonbarnen <3

Hellooooooo!

Fredag i kombination med sol och värme kan väl inte annat än att bidra till ett bättre humör? Invasion av nära och kära väntar under kvällen och i natt kommer vi fylla varje säng och madrass som hemmet kan uppbringa. Jättemysigt förstås, men jag tror nog att en kort powernap på soffan innan de börjar att droppa in kommer att göra susen. Lite sådär i förebyggande syfte om inte annat :)

Tack för all pepp ni ger mig i form av kommentarer och mail. Även om jag har varit dålig på att svara den senaste tiden så innebär det inte att jag inte uppskattar alla era fina ord, för såklart att jag gör det. Ni är för rara allihop och all den kärlek ni delar med er av lyfter mig. För precis som ni har förstått så står jag inför en del utmaningar och förändringar i livet som tar mycket energi just nu. Allt kommer att lösa sig till det bästa, det är min fasta övertygelse men det kommer att fortsätta vara lite motigt ett tag till. Därför betyder er omtanke så fantastiskt mycket!

Kram på er!

/Anna

Bubbel

Även om det långtifrån har varit något vårväder här idag så har även jag drabbats av vårfeeling. Hade hoppats på lite solsken att sticka ut näsan i på min lediga dag, men jag har visst fastnat inomhus för regn går jag inte ut i om jag inte behöver. 

Men som sagt, vårkänslorna har börjat dyka upp här med. Och hur härligt är inte det? När det försiktigt börjar bubbla i magen av förväntan inför vad som komma skall. Hoppet om sol och värme tänds. Känslan av förlamande trötthet börjar släppa. Berg som varit oöverstigliga krymper ner och ligger helt plötsligt som mindre kullar som bara väntar på att bestigas.... Eller hur man helt enkelt inte göra annat än att älska den känslan? 

Kram Anna

Att känna sig lite tillfufsad

Jag vet inte jag men vissa dagar ligger liksom känslorna lite utanpå kroppen och då behövs det inte så mycket för att man skall känna sig lite tilltufsad.  Är medveten om att folk som inte känner mig säker kan uppleva mig som ganska tuff men när jag känner mig orättvis behandlad så har jag svårt att bara svälja det. Jag inser även att det tyvärr ligger mig i fatet och att jag borde bli bättre på att skita i om andra uttrycker sig klumpigt och ogenomtänkt, men jag vet inte, så hårdhudad är jag helt enkelt inte. 

Men jag kan inte låta bli att tänka att om folk inte var så förbannat glappkäftiga och kunde utveckla sin förmåga att verkligen lyssna istället för att bara framhäva sig själva så hade det inte gjort så förbannat ont inombords!

Kram på er! /Anna

Att inte vara på topp

Lite sur,lite gnällig och lite butter. Ja faktiskt lite ledsen med. Ungefär motsatsen till vem jag är. Och av ingen vettig anledning alls. Jag muckar likt en tjurig tonåring med familjen men inte hjälper det, de bara flinar åt mig... Lillasyster klappar mig på kinden med ett överseende leende på läpparna och frågar om jag vill ha en kram istället. Och naturligtvis tar jag tacksamt mot kramen men fortsätter sedan att pluta med underläppen och muttra för mig själv...

Lite upp som en sol och ner som en pannkaka alltså...

Att inte vara på topp helt enkelt...

Godnatt!

/Anna

När det blåser medvind

Ett liv levt under en tjock, tung filt av trötthet, energilöshet och melankoli börjar så smått återgå till ett liv som levdes förut. Ett liv fyllt med glädje, framtidstro, kärlek, hopp och en hiskeligt massor av energi.

Kanske är det den vackra hösten med all sin strålade sol som gör det, kanske är det friheten jag känner just nu. Eller så kanske är liksom bara dags... Kanske kommer det bakslag... Men alldeles oavsett så spelar det liksom ingen roll. För just idag känner jag enorm glädje och tacksamhet över att känna igen mig själv igen och det är en enorm lättnad, för ett tag där så var jag skräckslagen över att ha tappat bort mig själv...

Kram Anna

Fylld av hopp

Att drabbas av utmattningssyndrom som jag gjorde för 1½ år sedan innebar för mig att jag tappade tron på framtiden en smula. Jag hade svårt att se fram mot saker, svårt att planera och kände mest stress utav att tänka på så lite som en timme framåt i tiden. Alla hinder kändes oöverstigliga och det handlade mest om att ta en dag i taget, en timme i taget för att överhuvud orka ta sig igenom livet. På ett sätt har det tillslut blivit ett sätt att leva, ett sätt att hantera vardagen och livet. Och tillslut har jag kommit till den punkt där jag knappt längre reflekterat över att jag helt och hållet har saknat framtidstro. Jag tror det här är ett ganska klassiskt sätt att hantera stress och ångest på och inte på något sätt unikt för mig. Till en början blev jag ju till och med uppmanad av min läkare att det var så jag skulle hantera livet. Att inte ta ut någonting i förskott utan bara ta en timme i taget, en dag i taget. 

Bara det att jag råkade fastna i det där.

Detta har jag som sagt knappt reflekterat över förrän en dag för några veckor sedan när jag plötsligt insåg att jag har massor av saker att se fram mot. Istället för att ha ångest över uppbokade helger och kommande åtaganden så kände jag helt plötsligt inte samma stress över detta som tidigare, utan istället en glädje över kommande roligheter. Jag insåg även att jag på sätt och vis ser fram emot att börja jobba när skolan är klar och bara det är väl ändå ett tecken på långsamt tillfrisknande. Jag har helt enkelt släppt panikkänslorna över att leva mitt liv igen fullt ut igen...

Helt plötsligt känner jag mig lite nykär i livet, och det mina vänner är inte en sådan liten seger!

Kram på er!

/Anna

Livets berg- och dalbana

Tänk vad fort det kan svänga... 

Från att känna mig oerhört vilsen, trött, slutkörd och nere för bara ett par dagar sedan till dagens enorma tacksamhet över det liv jag lever, mina nära och kära och att jag känner mig mer pepp på livet än på länge. 

Det svänger fort och svänger det åt det här hållet så är jag bara tacksam och tänker då inte protestera. Stressen över framtiden har lagt sig och övergått till en detlösersig-känsla. Först tänker jag njuta av de sista veckornas skolgång innan jag tänker börja oroa mig över framtiden. 

Så länge tänker jag njuta av friheten, familjen och vännerna. Jag tänker träna, må bra, njuta av hösten, sätta av tid för avkoppling och anta de eventuella utmaningar som kommer och hoppar upp i knät på mig om de verkar lockande.

Det känns förjäklaskitbra faktiskt :)

Kram på er!

/Anna

Att känna att man sitter fast en smula

Jag vet egentligen inte om det har så mycket med den stundande 40-års dagen att göra. Troligtvis inte, för det är sådan här jag är. Jag är en person som är i stort behov av att slänga mig ut då och då. Slänga mig rakt ut i det okända för att sedan få en kick av att jag klarade av utmaningen. Eftersom jag sedan 23 år tillbaks har älskat en trygghetsnarkoman så är det inte alltid helt friktionsfritt att slänga sig ut på äventyr. Jag har kunnat göra det när det gäller mig själv, nya utbildningar, nya jobb, nya fritidssysselsättningar och så vidare.  har en utmaning kommit och hoppat upp i knät på mig så har jag antagit den. Men lever man tillsammans med en familj som inte har samma behov av äventyr och utmaningar så blir det kanske inte så mycket av den varan som jag skulle vilja.

I flera år har jag velat flytta. Vi bor i samma mysiga småstad som vi har gjort i 22 år. Den är toppen på alla sätt och vi älskar den lägenhet som vi har bott i de senaste 12 åren. 

Men...

Ibland (eller ganska ofta faktiskt) får jag känslan av att sitta fast. Jag har handlat på samma Ica-affär i 22 år. Jag har knatat ungefär samma väg varendaste dag vare sig det har varit till olika jobb eller till tågstationen för att pendla någon annanstans. Jag känner till varendaste sten på den motionsrundan jag springer och går. Träffar samma människor på väg till affären varenda gång.

Och det får mig att få kli...

Känslan får mig att få klåda över hela kroppen och helst av allt vill jag bara bryta upp, slå mig loss från mitt liv och flytta dit näsan pekar. MEN... absolut INTE utan min familj. De är det viktigaste jag har, och har jag bara dem nära mig så kan jag nog känna mig hemma ungefär vart som helst. 

När jag slutar skolan i november så gissar jag att jag skulle kunna få jobb ungefär vart som helst. Men för barnens pappa är det helt annorlunda. Hans jobb är väldigt specialiserat och det finns där han är nu. Dessutom älskar han sitt jobb så mycket att han troligtvis skulle gå dit och jobba varendaste dag, även om han inte skulle få betalt för det... Inte helt lätt för honom att flytta på sig således...

Och vissa dagar gör det mig så frustrerad. I dag är en sådan dag...

Kram på er

/Anna

Vårfeeling

Godkväll!

Inte är det väl bara jag som drabbades av vårkänslor idag va? Även om det har varit kallt och blåsigt här hemma så kändes det på ljuset att någonting är på gång. Och just idag räcker det nästan med att hoppet om att någonting snart är på gång tändes för att göra mig lycklig :) Jag känner för första gången på länge att jag är fylld av energi och framtidstro och bara det är ju något att glädjas över! Lite sockerdricka i magen faktiskt...

Ni kommer ihåg att jag hade lite småångest över hur jag skall tillbringa min sommar, men saker börjar falla på plats mer och mer (som det brukar göra) och förhoppningsvis vet jag hur det blir innan veckan är över. Klart är ändå att jag är redo för nya äventyr! Bara en sådan sak :)

Kram Anna

PS: Ett alldeles extra välkommen vill jag säga till er alla er nya läsare som hittat hit de senaste veckorna. Kul, hoppas att ni hittar något ni gillar!

Årskrönika 2012 del 2

Vilka fantastiskt fina ord ni har lämnat till mig angående första delen av min årskrönika. Det är ju så man dånar över av all kärlek ni delar med er av och jag läser alla era fina ord och stoppar in dem längst in i hjärtat och sparar dem där. Tack fina, fina ni <3

Tänkte fortsätta minnas resten av 2012...

I juli var sommaren igång på riktigt. Vädret var vackert för det mesta och vi bodde i stugan mest hela tiden. Matilda hon levde sitt liv i en väska men kom och hälsade på oss så ofta hon kunde. Jag träffade på en goding när jag var ute och promenerade och jag toastade min kusins bröllop.

Sedan var det dags att pröva på att jobba igen på halvtid några veckor innan jag gick på semester och tankarna fortsatte att snurra... Både lillebror och jag firade våra födelsedagar och lillasyster hon åkte till Cypern.

 

Lillebror var med om en olycka och beslutade sig för att aldrig mer spela golf igen och mammahjärtat höll på att gå i tusen bitar, vi plockade hallon och på bilderna från slutet av sommaren kan man se att jag äntligen hade skaffat mig ett nytt objektiv till kameran. Åh, vad roligt det var att fota :) Jag kom till den hemska insiktet att det bara var ett år kvar till 40-års dagen och beslutade mig att göra någonting åt min kassa hälsa.

 

 

I augusti kände jag för första gången att den förlamande tröttheten började släppa. Vi cyklade ner till havet var och varannan dag för att tanka energi och som jag njöt. Jag gick på sommarens andra bröllop när min jobbarkompis gifte sig och lillasyster kom hem samtidigt som det var dags för barnens pappa att börja jobba igen. Vi hängde mycket med kusinerna och den allra finaste dagen på sommaren tillbringade vi med dem och deras mamma. De var den dagen vi fotade lillasysters blåa kläning :)

 

Vi käkade kräftor och hittade en skatt i skogen. Min bror och brorsdotter kom och hälsade på oss och vi tillbringade en magisk kväll på klipporna och så åkte vi till Universeum. Jag funderade mycket på min framtid och när semestern var slut började jag jobba halvtid ett par veckor innan jag, som från ingenstans släppte en bomb. Jag tog tjänstledigt och började skolan igen fast jag blev rådd att låta bli och konstaterade efter en vecka i skolan att det nog skulle gå vägen ändå.

 

 

 



 

 

 

 

 



När jag läser igenom inläggen från september så slår det mig att genom att ta beslutet av avbryta min sjukskrivning och börja skolan så tog jag flera steg tillbaks. Jag orkade helt plötsligt inte göra mycket annat än att plugga och sova, fast en härlig dag tillbringade vi iallafall ute i skogen. Men jag var ändå nöjd över beslutet att göra någonting vettigt av min tillfriskningstid och det är fortfarande ingenting jag ångrar!

 

Jag orkade knappt fota någonting, men i gengälld så blev jag själv jagad med kameran av lillasyster. Jag kom ÄNTLIGEN på vad min kommande bok skall handla om. Det regnade oavbrutet och jag drömde mig tillbaks till sommaren! Och om en kommande spa-vistelse!

 

 

 

 

Även oktober var en ganska så seg månad. Jag fick reda på att jag hade klarat utbildningens första tenta och jag gjorde praktik på BVC och elevhälsan, vilket var fantastiskt roligt men samtidigt lite för mycket för min ork. Det här med att vara igång på heltid var verkligen ingenting jag var redo för egentligen, men jag bet i, inte helt smart kanske men... Praktiken väckte även en hel del funderingar till mitt eget föräldraskap. Månadens höjdpunkt var annars när min bror och hans kids hängde här en hel helg tillsammans med oss.

 

Vi spelade kort, jag åkte på spa tillsammans med bästa Lovisa och vi käkade världens godaste tårta. Och jag yogade igen. En annan av årets absoluta höjdpunkter!

 

 

I november så bokstavsbloggades det på Saras initiativ och alla kommentarer ni lämnade på inlägget gernererade en peng till barncancerfonden. Det var roligt att bokstavsblogga och tur var väl det eftersom inspirationen att skriva och fota kanske inte var på topp för övrigt. Bloggen fick många nya besökare och antalet sidvisningar slog rekord och det ganska rejält. Hur kul som helst!

 

Jag drabbades av återfall av min feber och jag kom till insikten om att det är så min kropp reagerar på stress om jag kört på för hårt, ett tydligt tecken på att det är dags att vila alltså. Vi åkte iväg en helg tillsammans med våra bästisar för att ladda batterierna, jag tillbringade en helg i Stockholm  och vi taggade igång oss rejält inför den kommande julmånaden. Och jag hade modet att flyga :)

 



 

Till sist kom då december liksom som en räddning i allt det gråa och mörka. Snön kom och med den lite ljus och glädje. Vi julbakade tillsammans med minsta kusinen. Vi gjorde världens godaste saffransbullar och vi kokade knäck i mängder. I skolan var det vansinnigt mycket att göra men har man den bästa pluggkompisen man kan önska så kan det inte annat än bli bra ändå.

 

Jag påmindes om att det vände mot ljusare tider igen och vi firade en skön, lugn jul tillsammans med nära och kära. Matilda bestämde sig för att lämna över bloggen till mig och jag insåg återigen att de vackraste, smartaste och finaste döttrarna är mina.

 



 

 

Man kan liksom inte annat än att sammanfatta året som ett riktigt bra ett. TROTS att jag blev sjuk och till min stora sorg inte klarade av att leva som jag gjort innan. Ett jobb som jag älskade gjorde mig sjuk och tvingade mig att akut vila och senare påbörja min resa mot ett hållbart liv. Men även om resan är jobbig så är jag på något sätt tacksam över den ändå. Att reflektera över sitt eget liv och föhållningssättet till detsamma är någonting vi alla kanske bör göra då och då...

 

När jag nu har suttit och läst igenom alla årets blogginlägg så har tårarna runnit nerför mina kinder mer än en gång. För den röda tråden jag  har identifierat i alla inläggen det är kärleken. Kärleken till min familj, mina barn, syskon och syskonbarn, gudbarn och föräldrar, till mina vänner, till sommaren, träningen, mig själv och till det liv jag lever!

 

Det mina vänner, känns som en ganska schyst röd tråd genom livet <3

 

/Anna