torsdag 11 juli 2013

Att känna att man sitter fast en smula




Jag vet egentligen inte om det har så mycket med den stundande 40-års dagen att göra. Troligtvis inte, för det är sådan här jag är. Jag är en person som är i stort behov av att slänga mig ut då och då. Slänga mig rakt ut i det okända för att sedan få en kick av att jag klarade av utmaningen. Eftersom jag sedan 23 år tillbaks har älskat en trygghetsnarkoman så är det inte alltid helt friktionsfritt att slänga sig ut på äventyr. Jag har kunnat göra det när det gäller mig själv, nya utbildningar, nya jobb, nya fritidssysselsättningar och så vidare.  har en utmaning kommit och hoppat upp i knät på mig så har jag antagit den. Men lever man tillsammans med en familj som inte har samma behov av äventyr och utmaningar så blir det kanske inte så mycket av den varan som jag skulle vilja.

I flera år har jag velat flytta. Vi bor i samma mysiga småstad som vi har gjort i 22 år. Den är toppen på alla sätt och vi älskar den lägenhet som vi har bott i de senaste 12 åren. 

Men...

Ibland (eller ganska ofta faktiskt) får jag känslan av att sitta fast. Jag har handlat på samma Ica-affär i 22 år. Jag har knatat ungefär samma väg varendaste dag vare sig det har varit till olika jobb eller till tågstationen för att pendla någon annanstans. Jag känner till varendaste sten på den motionsrundan jag springer och går. Träffar samma människor på väg till affären varenda gång.

Och det får mig att få kli...

Känslan får mig att få klåda över hela kroppen och helst av allt vill jag bara bryta upp, slå mig loss från mitt liv och flytta dit näsan pekar. MEN... absolut INTE utan min familj. De är det viktigaste jag har, och har jag bara dem nära mig så kan jag nog känna mig hemma ungefär vart som helst. 

När jag slutar skolan i november så gissar jag att jag skulle kunna få jobb ungefär vart som helst. Men för barnens pappa är det helt annorlunda. Hans jobb är väldigt specialiserat och det finns där han är nu. Dessutom älskar han sitt jobb så mycket att han troligtvis skulle gå dit och jobba varendaste dag, även om han inte skulle få betalt för det... Inte helt lätt för honom att flytta på sig således...

Och vissa dagar gör det mig så frustrerad. I dag är en sådan dag...

Kram på er
/Anna


16 kommentarer:

  1. Jag känner också så idag att jag sitter fast i sjukdom som styr över mig och jag kan inte göra och dra eller hänga med dit jag vill. Frustrerande.

    SvaraRadera
  2. Kan känna igen mig lite! Vill pröva ntt boende gärna lite utanför vår lilla stad eller kanske utanför en lite större stad men här hemma är det minste sonen som sätter stopp ;)
    Hoppas det blir flytt, kram Suss

    SvaraRadera
  3. Jag förstår dig verkligen. Men kan ni inte flytta ändå, men inte så långt? kanske till ett annat område i samma stad eller till en närbelägen stad? Vi flyttar 6 mil norrut om två måmader och det känns som om vi lika gärna skulle kunna flytta till Polcirkeln, det blir ett äventyr!

    SvaraRadera
  4. Vi bor ju på Sydkusten sedan några år tillbaka och många undrar hur vi hamnade här! För att vi åkte kustvägen en dag och jag sa; så här vacker väg vill jag åka på varje dag! Då såg min man en skylt där det stod
    "Mäklare" och så startade flytten till Skåne! Nej, det gick inte speciellt bra att flytta med sig jobbet och vissa saker har inte alls varit som vi hoppats, men sådana är vi. Och nu går jag och funderar på Sydfrankrike!
    Suck... hur man än gör så blir man aldrig riktigt nöjd.
    Hoppas du får chansen att testa något nytt!
    Kram M.E

    SvaraRadera
  5. Hmm, olika intressen som styr och en flytt är en stor grej! Fattar mycket väl vad du menar och vill ni ändå göra ngt av det är det ju alltid bra att sätta sig med en plus- och minuslista för att få lite distans! Kram Sara

    SvaraRadera
  6. Oj, ja jag kan förstå dig. Det blir lätt lite jobbigt när man inte känner lika, men det brukar gå att hitta lösningar på ett eller annat sätt. Jag önskar att du hittar en lösning som gör att du inte känner att du sitter fast.

    Många kramar till dig! Jennifer

    SvaraRadera
  7. Känner igen mig...men kliet brukar gå över om man gör nån liten förändring :) kram Diana

    SvaraRadera
  8. Åh vad jag förstår dig! Efter år utomlands kliar det i mig att komma iväg igen men nu med jobb, barn, förskola och annat är det liksom inte bara att packa sin väska och dra!

    SvaraRadera
  9. Jag förstår dig och det är väl det man lämnar lite när man skaffar familje. Det är att bara dra. Men med nya jobbet, du kan inte börja jobba i en annan stad som inte ligger så långt bort. Blir lite omväxlig iaf. Hoppas det iaf känns bättre nu.

    Kramar fredrika!!

    SvaraRadera
  10. Kanske är det lite av 40-krisen i alla fall fast du inte ens själv är medveten om. Att känslan blir lite starkare just nu i livet. Förstår att du känt det så tidigare också. Det är helt naturligt med tanke på din personlighet. Det är inte lätt när partnern är raka motsatsen när det gäller just det ämnet. Störst av allt är kärleken till familjen. Även om man flyttar blir det en vardag efter ett tag. Vår familj har ju verkligen gjort det flera gånger av olika skäl. Det har mest varit spännande men det finns alltid för och nackdelar med alla beslut. Det är oftast inte förrän långt efteråt som man kan göra bokslut och se om det var rätt. Om du får ett bra jobb när du fått din examen kommer dina tankar att glida över till nya spännande håll. Kanske räcker det med att jobbet ligger en bit bort i "Andra stora staden". Eller så får du lägga in charmoffensiven så att din älskade går med på att flytta en bit och att han får pendla istället till sitt älskade jobb. :)Så länge det inte går överstyr är det bara utvecklande att ha sådana tankar som du delade med dig av i inlägget. Kram på dig.

    SvaraRadera
  11. Hej Anna!
    Kul att kika in här igen, inte lika mkt tid just nu med en bebis samt "Storebror" att ta hand om. Jag förstår dina tankar och känner igen mig i den där längtan efter förändring. Jag fick med mig maken på en flytt 65 mil söderut för några år sedan och vi har aldrig ångrat oss. Ibland kan vi drömma om att prova ett år utomlands eller liknande men vi blir allt mer rotade härnere. Tror du att du verkligen skulle vilja flytta eller är det kanske mer en känsla av att du önskar kunna/att känna att man har möjligheten? Att resa mellan varven är ett gott alternativ tycker jag ofta, då får man lite nya impulser och får trampa ny mark men kan sedan återvända till tryggheten.
    Må så gott!
    Kram Anna

    SvaraRadera
  12. Hmmm...inte lätt det där. Tänker som några andra, kanske ni kan flytta bara en bit, såhan kan ha kvar sitt jobb men att du ändå får uppleva en liten förändring? En kompromiss, men kanske bättre än ingenting?

    Kram Pernilla

    SvaraRadera
  13. Tack för att du delar med dig av dina tankar, jag gillar bloggare som skriver om livet och inte bara visar upp en fin fasad. Hoppas du känner mer ro snart eller får lite förändring, själv är jag mer som din man..trygghetsnarkoman:):) Kram från vännen Maria

    SvaraRadera
  14. Oh så svårt! Jag fattar precis! Jag har bott på många platser, både inom och utan Sverige och letar fortfarande efter ett ställe att "komma hem till". Men så är jag sambo med en kille som har bott på samma plats i hela sitt liv och som är fullkomligt nöjd med det. Totalkrock. Ofta!

    Och när jag sedan blev sjuk för några år sedan, efter jag fått barn, så är jag mycket mer begränsad. Men jag känner ändå starkt att den här platsen inte är där jag vill bo jämt. Samtidigt som det då ska funka även för sambo och barn och i förhållande till min sjukdom...

    Det blir kaos i huvudet ibland när jag grubblar. Så jag förstår dig på alla sätt och vis! Skönt att höra att det finns fler som känner så, jag tycker ofta att "alla andra" hittat hem så att säga...

    Ha en fin fortsättning på helgen! Kram/tanja

    SvaraRadera
  15. Söta du! Är så glatt överraskad över att jag hittat din blogg för ett tag sen. Dina bilder och inspirationen du bjuder på är ljuvlig!
    Nu till ditt dilemma. Jag förstår dig, vännen, EXAKT hur du känner dig. Kände så också, för länge sen, tills jag en dag sa: NIX PIX, nu är det dags för förändring!
    Jag ville göra något. Tack vare min konstnärliga ådra och mitt tidigare jobb, kom jag in på en skola och gick några kurser så jag till slut hade så mycket "kött på benen" att jag kunde starta eget och säga upp mig från jobbet.
    Vi byggde vårt drömhus i samma veva men fem år senare sa min hjärta ifrån igen: Dags för förändring! (gissa om familjen blev galda?..) -Här kan vi inte bo-i urskogen med en massa skjutsande hit och dit... Dags att bygga NYTT hus nån annanstans! Vi köpte tomt och byggde en ny koja åt oss.
    Bla, bla ,bla... kan man tycka. Men vet du? Det enda jag vill säga med allt det här är att du måste bestämma dig för hur du vill göra, hur du vill att ert liv ska se ut, ha ett MÅL. (och hoppas på att resten av familjen kan övertygas också, det kanske inte går över en natt, det kan ta ett år eller så som det gjorde för mig...) Men sen, är det inte svårare än att man börjar sträva däråt och se till att trampa upp den där nya, spännande stigen. För vet du en sak till? ALLT GÅR! Ingenting är omöjligt och allting ordnar sig till slut- alltid!
    Många kramar!
    Judita

    SvaraRadera
  16. (gissa om familjen blev glada?) skulle det stå, sorry.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...