Meningen med livet?

Vet ni?

 



 

Ikväll övervann jag en av mina stora rädslor genom att gå iväg och delta på ett yogapass. Sedan jag slutade instruera själv har jag bara varit med på något enstaka pass och det har verkligen blivit en hangup för mig. Jag har längtat samtidigt som jag har varit skräckslagen. Rädd för att kärleken skall vara borta, rädd för att det skall göra ont, rädd för att jag inte skall orka, rädd för att jag inte skall koncetrera mig... Med andra ord varit rädd för allt som jag vet att yogan INTE står för. Och gissa hur värdelöst det känns???

 

Men ikväll kom jag äntligen iväg och det var helt ljuvligt! Armar och ben darrade, svetten rann och lyckan var total. Jag insåg att jag har SÅ lång väg att vandra men jag kände det, jag kände att förälskelsen finns kvar. Jag älskar fortfarande yogan! Tårarna rann av lycka och hur mycket än kroppen värkte så orkade jag fortfarande de flesta positioner. Kroppen var inte lika svag som jag befarat, andningen fungerade bättre än vad jag hade hoppats och koncentrationen...ja, den var väl sädär ;)

 

Men jag är SÅ glad! Och jag längtar redan till nästa måndag. Jag har börjat vandra den väg som jag för länge sedan gått och jag behövde inte börja från början även om jag naturligtvis har backat under den 1½ åren jag har pausat.

 

Nu släpper jag all rädsla, accepterar att jag är där jag är, siktar framåt och börjar ta fart framåt. Och det känns härligt!!!!

 

Namasté

/Anna