Att vara mamma

 

När man som jag nu träffar massor av barn dagarna i ända och även deras föräldrar är det inte utan att det väcker mängder av funderingar om det egna föräldraskapet. Att jag upplevde mig granskad under lupp när jag blev mamma vid blott 20 års ålder av vår BVC-sköterska har nu faktiskt en helt annan innebörd för mig. För när jag nu under min tid på BVC ser hur många föräldrar det är som har det tufft, så förstår jag att hon granskade oss av omtanke och efter teckan på att allt inte skulle vara som det skulle för att på så sätt kunna erbjuda oss stöd. För det är mycket av det jobbet går ut på, det förstår jag nu. Att fungera som ett stöd för föräldrarna. Och skall jag vara ärlig, så lockar det mig. Bebisgos i all ära, men att ha förmånen att få stödja, vara bollplank, ventil, uppmuntrare till föräldrar som behöver det skulle vara så oerhört givande tror jag. Kanske BVC är min framtida arbetsplats trots allt?

 

Innebär det då att jag själv tror att jag är världens bästa morsa? Öhhh, nej, givetvis inte. Jag är också vilsen och övar varje dag. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Något som har fungerat på ett av barnen, blir helt fel för någon annan. Sista åren när jag inte har varit så kry så har jag haft ständigt dåligt samvete över att jag inte har orkat göra lika mycket roliga saker med mina barn. Men att bara ligga på sängen och kramas och prata om hur dagen har varit. Det är jag en jäkel på ;)

 

Men jag tränar vidare på att vara mamma och tack och lov har jag ju de bästa ungarna i världen att öva på! Dessutom tror jag aldrig de har behövt vara osäkra på hur mycket jag älskar dem. För det gör jag. Gränslöst... Tänk att de allra finaste, de är mina <3

 

/Anna