Det är inte i alla läget det lättaste att veta hur mycket man skall dela med sig av sitt liv här på bloggen. I synnerhet inte när antalet besökare ökar stadigt. Det är liksom lättare att lämna ut sitt liv när läsarna inte är mer än en handfull än när det är flera hundra som läser vad man skriver varje dag. Kanske finns det läsare här, ytligt bekanta, grannar osv som inte gjort sig till känna som jag inte alls vill berätta om allt i mitt liv för. Missförstå mig rätt nu. Det är en del av charmen med att blogga och det är ju jag själv som bestämmer över vad jag vill förmedla här på bloggen. Det är bara det att balansgången ibland är svår.
För att göra en lång historia kort så har jag inte varit på jobbet på drygt två veckor. Utmattningssyndrom säger läkaren på företagshälsovården. De vill jag inte riktigt gå med på fast han visar det svart på vitt i diverse tabeller som bygger på mina svar på de mängder av frågor jag svarat på. Jag går med på att jag har haft svårt att hantera stress den sista tiden, har haft svårt att koncentrera mig och sovit kasst på nätterna. Men jag trodde nog att utmattningssyndrom handlade mer om att bara schava omkring i morgonrock vara apatisk och deprimerad (se där vilka fördomar jag hade....).
Jag trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde hamna här om man i stort trivs med sitt liv och har ett jobb som man i grundne tycker är världens roligaste. Men se där så fel jag tydligen hade... Det värsta var till en början känslan av totalt misslyckande. varför pallar inte jag tempot när andra gör det, jag som dessutom alltid varit superbra på att hantera stress. Men känslan över misslyckande jobbar jag med varje dag och trots allt så fattar jag någonstans längst inne att det är inte misslyckat att dra i handbromsen. Misslyckat att hade varit om jag hade låtit mig själv krascha ordentligt. Jag tar ansvar för min egen hälsa, hur kan det vara misslyckat?
Men som min doktor sa, jag har alla förutsättningar för snabb rehabilitering. Ingen depression, en stöttande familj och en positiv inställning till det mesta. Även om jag den senaste tiden fått hjärtklappning när jag kommit till jobbet så är det ju faktiskt så att jag trivs där ändå. Jag har fantastiskt roliga arbetsuppgifter och världens finaste arbetskamrater. Jag har tillsammans med doktorn lagt upp en strategi som jag tror kommer att fungera bra. Om jag bara har tålamod, vilket kanske inte är min starkaste sida ;) Men ändå...
Jag kommer snart vara på banan igen! Varför delar jag nu med mig av detta? Det är väl fånigt? Nej, taktiken är som följer är att om jag är öppen och ärlig med hur jag mår minskar känslan av misslyckande. Dessutom kanske mina erfarenheter kan få någon annan i samma sits att inte känna sig så förtvivlat ensam?
En fin lördag önskar jag er!
.JPG)
