Att se fram mot en semester

Efter en minst sagt intensiv start på hösten är jag SÅ glad över tt jag har en inbokad resa till sol och värme framför mig. Kan ju tyckas väl bra att redan vara ledig så snart efter sommarsemestern, men tro mig när jag säger att en semester knappt varit så välbehövlig som nu ;) Är ärligt talat ganska så trött och sliten... Har haft lite otur med förkylning och skit som inte riktigt velat ge med sig det senaste och sedan har det varit rent av löjligt mycket på jobbet ända sedan skolstarten så nog kommer semestern som en skänk från ovan.

En vecka tillsammans med en kär vän i Turkiet väntar. När jag var där i våras med henne och några andra vänner var det mest sol, bad och partaj som gällde. Denna resa tänker vi oss mer sol, bad och återhämtning ;) Känns som det är lite mer på sin plats. Tanka d-vitamin inför den kommande mörka årstiden och ladda alla batterier så vi är redo för vardagen igen. 

Ha det fint! /Anna

Det största av allt....

Något magiskt är på gång. Något som är så stort att det är svårt att greppa. Svindlande, spännande, läskigt och alldeles, alldeles underbart...

Det är inte jag som har ett litet liv som växer inom mig även om det vore fullt möjligt. Men min dotter har... En liten redan så älskad unge som beräknas komma till oss i början av februari.

Jag skall alltså bli mormor. Redan. Har svårt att ta in det. Mormor känns ju helt vrickat, jag är på tok för ung för det. Men det spelar liksom ingen roll, eftersom det skall bli så fantastiskt spännande att vi skall bli en till. En till att älska...

Som vi längtar...

Kram Anna

Att ändra lite fokus

Träningen går fint för er som undrar. Jag har kört på ganska bra i sommar även om det förstås har blivit paus vissa veckor när jag varit bortrest. Men på det stora så är jag nöjd. De veckor som jag har varit hemma har jag tränat desto mer. 

Jag har fått vara frisk ända sedan i november i förra året och sluppit skador som har gjort att jag inte kunnat träna. Superskönt förstås. Flåset är betydligt bättre. Klarade av att springa en och en halv mil för några veckor sedan och med tanke på att jag inte ens klarade av att springa 200 meter i julas så är jag mer än nöjd med den utvecklingen. Rörligheten är även den betydligt bättre, kan nu göra ordentliga knäböj utan att tappa balansen, vilket knappt gick för ett tag sedan. Även tekniken har blivit betydligt bättre. Trots att vissa moment fortfarande är supersvåra, så går det framåt. Det kan även jag som ändå är alldeles för självkritisk känna. Där utveckligen dock inte går så himla bra är styrkan. Jag är ärligt talat inte speciellt mycket starkare än vad jag var för ett år sedan när jag började träna crossfit. 

Förklaringen till det är enkel. Jag är bara för himla rädd för att lyfta tunga vikter. Rädd för att göra mig illa, rädd för att misslyckas, för att inte orka. Och det finns bara ett ord som beskriver den rädslan och det är TÖNTERIER!!!! Men vetni? Det är slut på det nu! Lillasyster har tjatat på mig länge och eftersom hon är mycket modigare än vad jag är så har hon kört om mig styrkemässigt med hästlängder. Även mina coacher tjatar ständigt på mig men oftast får de arga blickar tillbaka. Men nu är det skärpning. Slut på rädslor, nu jävlar skall här byggas muskler! 

Ett år med crossfit gör underverk på kroppen, men nu jäklar skall den bli starkare än någonsin också :)

Kram Anna

Att ha varit en sväng i London

Sista veckan på semestern hängde jag i London tillsammans med döttrarna. Har längtat tillbaka dit ända sedan jag var där första gången förra året. Då var jag där i februari och jag kan ju konstatera att vara där i augusti var nog så trevligt. Varm och skönt och betydligt härligare att se sig om i stan när man inte fryser häcken av sig. Dock var det ju miljarders mer folk och det kanske inte var fullt lika positivt...

Iallafall hann vi med en hel del denna gången också. Vi körde sightseeing både till fots och till buss och vi shoppade förstås brallorna av oss. Vi käkade massor av go mat, träffade massor av sköna människor och lyckades ta oss dit vi ville trots att vi lyckades tajma in tunnelbanestrejken. Men det bäst av allt var ju förstås att få fnissa och flamsa ikapp med de två bästa brudarna jag känner <3

Hoppas på att snart få möjlighet att åka tillbaka :) /Anna

Att ha haft en underbar sommar

Tillbaka på jobbet och i vardagen sedan en vecka. Ni som har hängt här vet vad jag tycker om både höst och vardag så vi behöver inte nämna det. Tack och lov verkar sommaren bita sig fast ett tag till vilket gör att höstkänslan inte infunnit sig än. Det är mycket lättare att tackla vardagen när det fortfarande är sommarlovsväder ute :)

Vilket sommarlov jag har haft. Vad mycket roligt jag har hunnit med... Kan inte annat än att var supernöjd. Mycket tid tillsammans med barnen, familjen och fina vänner. Äventyr, träning, utflykter, läger och resor i en salig blandning. Däremellan har jag lyckats landa på soffan och roat mig med att stirra i taket någon dag eller två. Det ända som jag har saknat är sol och bad. Det har det tyvärr varit alldeles för lite av och det är inte utan att jag känner mig lite snuvad på just den biten. Men inte mycket att göra. Förhoppningsvis kanske det blir några fina helger framöver att njuta av istället :)

Hoppas att ni har det haft precis lika bra som jag! Är grymt imponerad över att ni fortfarande kikar in här trots att aktiviteten här har varit minst sagt kass. Hoppas på lite bättring framöver!

Kram Anna

En kort avstämning

Hur har ni det? Njuter ni av sommaren precis som jag gör? Har ni semester än eller tvingas ni jobba i värmen. Eller ja, värme och värme vet jag inte. Den verkar ha försvunnit. Högst tillfälligt hoppas jag innerligt. För de fem dagars högsommarvärme vi har haft här var då rakt inte tillräckligt för min del ;)

Vi har det bra. Väldigt bra rentutav. Har redan hunnit med en hel del äventyr och har mycket roligt framför oss. Som det skall vara när man är ledig. Barnens pappa har inte semester än, så lillebror och jag har hängt varje dag hittills. Lyckliga mig. 

Lillasyster jobbar mest hela tiden, men vi passar på att göra roliga saker när hon är ledig. Ingen vanlig sommar så som jag är van vid när hela familjen åker på äventyr tillsammans utan en sommar så annorlunda på många sätt. Men himla bra ändå. Vi tränar, solar, badar, slappar, umgås, åker på utflykter, tränar lite till, sover borta, sover hemma... Energin och lusten är på topp och min känsla är att det kommer bli en riktig toppensommar :)

Ha det fint alla <3

Kram Anna

Att leva ett annat liv

Hej och hå!

Jag lever även om ni troligen tvekat en smula när det gäller den saken... Det blev den längsta bloggpaus jag har haft sedan jag jag började blogga 2007. Men vet ni? Livet kom liksom emellan. Och jösses som jag har levt. 100% . Det har varit fullt ös på alla plan sedan jag stack till Turkiet för en snart två månader sedan. hade en fantastisk vecka i solen tillsammans med mina tjejkompisar , men sedan återgick liksom inte vardagen till det vanliga efter det... Vet inte riktigt vad som hände... Men jag har haft det fantastiskt roligt iallafall. Det har varit fullt ös på jobbet samtidigt som det har varit party varje helg. Jag har knappt hunnit träna, men kört klart bootcamp och är mer än nöjd med resultatet... 

Känner mig helt uppfylld av livet och vet knappt i vilken ände jag skall börja. Så jag kanske får lov att nöja mig här nu för nu. Jag lever livet till max, mår toppen och är lyckligare än någonsin. Är så tacksam över det livet jag lever, allt härligt jag fått uppleva och sköna människor jag fått lära känna. 

Lär återkomma i ämnet ;)

Önskar er alla en fin vecka. Själv drar jag på kongress med Junis i Lund denna veckan. Sommaren har så mycket att erbjuda och den har bara precis börjat...

Kram Anna

Nu drar jag

Nu är jag färdigpackad och så redo man kan bli för en härlig vecka i sol och värme. Flyger till Turkiet idag tillsammans med tre kompisar och ni kan tro att jag är laddad! Nästan lite överladdad om jag får säga det själv! 

Det är väl högst osannolikt att jag kommer att uppdatera bloggen under veckan, men jag hoppas kunna peppra er med bilder på instagram istället. Jag finns på anna_dagaravlycka så in och följ om ni inte gör det redan ;)

Puss och Kram/ Anna

Att vara redo

Om precis en vecka landar jag i ett soligt och varmt Turkiet och har tillsammans med tre kompisar en skön semestervecka framför mig. Jag skall sola, bada, sova, läsa böcker, träna, partaja, slappa, turista och bara har det så obeskrivligt härligt! Det är nästan så att jag är avundsjuk på mig själv så underbart det skall bli ;)

Shorts: Cubus,  Linne: KappAhl

Och nu är jag sååå redo. En ny sommargarderob är fixad. Skitkul att alla sommarkläder från förra sommaren är för stora bortsett från det stora hålet i min plånbok. Det är INTE billigt att byta garderob. Om än vansinnigt roligt på så många sätt! Även två nya bikinisar blev inhandlade igår. Min förhoppning var ju att det skulle gå lite lättare än vad det brukar göra nu när jag har gått ner ganska många storlekar, men jag kan meddela att det var precis lika svårt som vanligt. Hur alla andra tjejer med stora boobisar bär sig åt kan jag inte för mitt liv förstå. Jag fattar verkligen inte, men det kanske är kombon stora tuttrar och tuttrar med häng som gör att det känns omöjligt ;) Men efter mycket om och men kom jag tillslut hem med två som blev riktigt, riktigt bra så jag är mer än nöjd!

Så jodå, jag är hur redo som helst!

Pöss/Anna

Att ha ett gäng bonusar

Redo för kalas!

Min älskade guddotter fyller 14 (!!!!) år om några dagar och jag ser fram mot att få fira henne och att få umgås med henne och hennes familj i helgen. Passar fint när min egen familj är ute och flyger och far på alla möjliga håll. Döttrarna är i Halmstad och umgås med morbror och kusiner och lillebror hänger med sina andra kusiner hela helgen. 

Då passar jag på att tanka kärlek med min bonusfamilj. Inte det sämsta att ha en sådan om ni frågar mig <3

/Anna

Att ändra på sitt sätt att tänka och att äta

Jag får många frågor som rör min kost. Hur jag tänker med maten och vad jag har gjort för förändringar.

Först och främst måste jag bara berätta att min relation till mat är allt annat än okomplicerad. Har alltid, så länge kan kan minnas varit en njutningsmänniska och en känsloätare. De senaste åren har jag jobbat hårt på att avdramatisera ätandet. Jag har försökt ändra fokus från njutning till näring. Maten är det bränsle min kropp behöver. Och det är det. Endast. Känsloäter jag så äter jag för mycket. Så är det bara. Jag äter när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är stressad, för att dämpa ångest. För att varva ner. Och äter jag för mycket så får jag dåligt samvete och känner mig misslyckad. Och förstås så lägger jag på mig för mycket fluff. Så här har det varit sedan många, många år tillbaka. Vilket gör det hela ganska komplicerat.

Men insikten har jag haft ett tag. Och jag har jobbat hårt med den. Eftersom det främst är kolhydraterna som jag överäter (de triggar igång hela belönings- och njutningcentrat i hjärnan på mig) så försöker jag låta bli dem så gott det går. Det är steg ett. Fokus på vad min kropp behöver. Den behöver protein och den behöver fett i första hand. Så det är vad den får. Jag strävar efter att 10% av den energi jag får i mig varje dag kommer från kolhydrater, 50% från protein och 40% från fett. Just nu går jag på Bootcamp (som innebär mycket träning och lite lägre energiintag under tre månader med mål för att tappa fettvikt) tillsammans med ett gäng på gymmet och då försöker jag öka proteinintaget lite ytterligare för att minska risken att förlora muskelmassa. Det här är kost som min kropp mår bra av. Ändå faller jag dit ibland. Jag tänker att det är som det är. Ingen idé att må dåligt över det. Shit happens och på´t igen bara. Att känna skuld och dåligt samvete är inte ett dugg konstruktivt.

Steg två för mig har varit att släppa fokus på vågen. Vad jag väger, vilken målvikt jag har är inte längre intressant. Och det mina vänner har varit en kamp att komma dit. Jag har varit EXTREMT viktfixerad så länge men det har ju ärligt bara fått mig att må dåligt. Nu är det fokus på fettprocenten i kroppen. Jag vill ner till en hälsosam siffra. Jag har en bit kvar, men jag är på väg och det får ta den tiden det tar.

Att ändra gamla tankemönster är ingen quickfix. Det tar tid. Det kräver eftertanke och det är ett hårt arbete. Men för mig var det dags nu. Jag var mogen att ändra min syn på mat. Att jobba bort fokus på tillfredsställelse och istället se maten som bränsle har varit skitjobbigt rent ut sagt. Det är som ett litet barn som skall släppa sin snuttefilt. Men jag var redo. Det var inte längre värt det. De negativa effekterna på mitt liv blev för stora. Vikten skenade och hade jag inte dragit i handbromsen så hade det kunna sluta ungefär vart som helst. Dessutom var jag i rätt skede i livet. En stor livsförändring som en skilsmässa innebar att jag kunde etablera nya vanor, nya mönster. Våga tänka nytt. Orka tänka nytt.

Sist men inte minst, så gäller det att vara ödmjuk inför sig själv och förändringen. Man faller vissa dagar men man reser sig igen, borstar av sig och går vidare. Jag försöker identifiera mina styrkor och mina svagheter och jag kan säga att jag lär mig någonting nytt om sig själv varje dag. För mig är den absolut största utmaningen att vara snäll mot mig själv. Att klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat, även de dagar som jag faller igenom. Mitt värde ligger inte i hur bra jag lyckas, det ligger i modet att släppa taget om någonting som var tryggt, men som inte fungerade och inte fick mig att må bra. Det mina vänner, är den verkliga resan...

Kram på er! /Anna

Vad som är det allra allra bästa

Det allra, allra bästa med vår lägenhet är balkongen. Älskar att den är inglasad och man kan öppna precis så många fönster som behövs för att få en behaglig temperatur. Den härliga utsikten över sjön. Det faktum att solen skiner där nästan hela dagen och ända till solen går ner. Bästa hängastället på våren och sommaren

Vad vi njuter av den... 

Kram Anna

 

Att ha träffat den rätta...

Vaknade en tidig morgon, mitt i en dröm. Drömmen var så intensiv och berörde mig så djupt att jag inte har släppt den än för i min dröm träffade jag honom, den som jag kommer att älska.

Han som fick mitt hjärta att bulta igen och som såg på mig med en blick fylld av värme och kärlek. Han som höll mig nära, nära och som fick mina andetag att gå i samma takt som hans. Han vars vackra ögon såg min själ och som sa, jag är din...

Drömmen var så verklig att jag fortfarande var kvar i omfamningen när jag vaknade och allt jag kunde känna var lycka över att han finns. Han finns därute och jag kommer att träffa honom. En vacker dag. När mitt hjärta är redo. Drömmen fyllde mig med sådan tillförsikt och glädje. Det är inte kört för mig. Jag kommer känna kärleken igen... Han finns därute. Jag skall bara våga lyfta blicken så jag inte missar honom...

Kram

Att försöka njuta

Som vanligt den här tiden på året så blir man helt förbluffad över hur livet kan köra ihop sig så till den milda grad. Man är så grymt laddad för våren. Det härliga vädret och alla roliga saker man har framför sig. Och helt plötsligt. Boom, så är det precis som om himlen öppnar sig och ner faller tusentals bollar i olika storlek och olika färg och man skall bara fånga dem NUUUU! Helst på volley så att de inte studsar iväg och blir liggande i något hörn med risk att bli bortglömda... En del skall passas vidare, en del skall läggas undan och en del gäller det att hålla i luften. Förstår inte hur det kan bli såhär varendaste år. Man tycker man har läget under kontroll. Men inte då... Och det gäller både arbetet och privat. Gaaahhhhh... Försöker sortera och strukturera upp efter bästa förmåga, men när allt kommer på en och samma gång har jag galet svårt att prioritera...

Sedan har jag nog ställt till det lite extra för mig i år (till skillnad mot förra året när jag skilde mig, flyttade, skrev klart min magisteruppsats och sökte jobb denna månaden) eftersom jag drar på semester om mindre än två veckor. Förstås att jag önskar att jag har fångat upp alla bollar till dess. Klart man vill gå på semester och känna att läget är under kontroll. Det är ju högst mänskligt och det faktum att jag har en deadline stressar ju inte upp mig mindre direkt.

Men... Faktum är... Att om ca en månad så är den stressiga perioden över. Precis som den faktiskt är varje år. Om en månad så har allt fallit på plats, läget är under kontroll och man undrar varför man stressade upp sig så galet mycket när livet ändå är så härligt, solen skiner och man har så mycket roligt som händer i livet ;)

Njut av våren nu vänner, det dröjer till den är här nästa gång! Kram Anna

Att behöva köpa nytt

Blev visst tvungen att investera i lite nya träningskläder tillslut. De gamla är både alldeles för få, alldeles för urtvättade och (hoppsanikalopsan) för stora. Så förra veckan blev det storshopping för min del. Två nya par tights och två nya linnen blev det nu i första vändan. Kommer behöva ännu mer framöver men jag behåller de lite för stora kläderna ett tag till så fungerar det. Inser även att mina sport-bhar börjar bli lite stora vilket jag nästan är mest glad över. Att vara storbystad och att tycka om att hoppa, springa och skutta är inte den bästa kombon om man säger. Det är faktiskt inte skitskönt alls, så om jag kunde får krympa lite där med så vore jag mer än nöjd ;)

Iallafall var det fantastiskt roligt att köpa kläder i storlek M och inte XL som tidigare. Finns liksom ett helt annat utbud att välja på.Vilket förstås är helt vrickat. Tro fasen man vill ha snygga och välsittande kläder fast man har lite fluff utanpå kroppen. Eller rättare sagt, då är det nästan ännu viktigare. Det kan ju vara motigt nog att komma iväg och träna när man har en kropp som inte riktigt är så stark eller smidig man kunde önska. Då är det ju hur viktigt som helst att man har kläder som fungerar skulle jag säga. Eller så har det varit för mig iallafall. 

Nästa vecka väntar nästa utmaning. Dags att införskaffa ny bikini. I min fantasi så har jag fått för mig att även det kommer gå lättare än innan, men jag vet inte riktigt om jag kanske lurar mig själv. Att pröva och hitta ny bikini är något av det svåraste jag vet, jag gör det inte om jag inte är absolut tvungen, men eftersom jag älskar sol och bad så behöver jag ha en (eller helst två) som faktiskt fungerar. En solsemester hägrar om bara några veckor och nu är är det således en nödvändighet att hitta en ny. Den förra är helt urtvättad och troligen för stor. Skall bli spännande och se hur det går. Återkommer i frågan ;)

Att ha det lite mörkt

Nu är det snart ett år sedan som barnen och jag flyttade och vi trivs väldigt bra i vårt nya hem. Vi har boat in oss och det känns som hemma. Vi har det vi behöver och det känns mysigt att komma hem. Två saker fattas dock fortfarande. Tavlor på vardagsrumsväggarna och vettig belysning i hallen och lillasysters sovrum. Värst av allt är det i hallen. Där har vi ingen lampa alls. Och vår hall är det enda utrymmet som inte har något fönster i lägenheten så där blir det verkligen mörkt. För övrigt är lägenheten ljus med fönster i tre väderstreck. Men hallen är liten, trång och helt utan ljuskälla. Hopplöst… Lite av problemet är att vi inte kan komma överens om vad vi skall ha för lampa. Det har nämligen visat sig att lillasysters och min smak när det kommer till inredning inte alls stämmer vidare bra överens. 

Lillasyster är ute efter något modernt, helst i koppar, något liknande den här. Och själv vill jag nog helst ha en tråkig men praktiskt plafondlampa… Men vi har ganska högt i tak så hon kanske har rätt lillasyster, att det skulle fungera med en hängande lampa? Fast i så fall skulle jag nog vilja ha en riktigt maffig kristallkrona. Det skulle väl vara något. I en liten mörk hall? En sådan här till exempel. Det skulle väl ge vår lite för trånga hyrestrea en liten touch av flärd och glamour? 

Hmm, vi får nog fundera ett tag till. Tack och lov har vi ju den ljusa årstiden framför oss men innan hösten kommer skall det sitta en lampa uppe, så är det bara. Inte en mörk vinter till och famla sig fram efter skor och nycklar och väskor och vantar på morgonen…

Kram Anna

Att ha tagit ett beslut

Tack för feedbacken jag fått på mina funderingar angående bloggens varande eller icke varande. Att skriva har verkligen blivit en stor del av mig och jag har beslutat mig för att fortsätta tillgodose mitt behov att uttrycka mig i text. I vilken form jag kommer fortsätta skriva vet jag inte riktigt än, men jag fortsätter här för nu så får jag fortsätta känna mig fram när det gäller inriktningen på bloggen. 

Nytt är att jag inte längre kommer dela blogginläggen från min privata facebook-sida (idag är det ca 200 av mina vänner som kommer den vägen och läser mina blogginlägg). Jag kommer dela inläggen på bloggens faceebook sida så för att kunna följa bloggen gilla gärna den sidan för de senaste uppdateringarna. Eller så följer ni bloggen på Bloglovin (länk finns här till höger). Easypeasy ;)

Kram på er! /Anna

En bloggs varande eller icke varande

Jag har svårt att hitta tiden till att blogga nuförtiden. Som ni förmodligen redan märkt ;) Och när tiden inte riktigt räcker till så är det ibland svårt att hitta inspirationen. Dessutom märker jag att desto mer sällan jag skriver desto mer censurerar jag mig själv. Det är precis som om jag måste prestera på topp de få gånger jag skriver, vilket förstås är löjligt som sjutton. Det finns inget att bevisa. Ni läsare är fantastiskt trogna och ni är lika många om jag så skriver ofta eller om jag skriver sällan. Vilket förstås är jätteroligt!

Men bloggvärlden har förändrats enormt under de åren jag har skrivit på nätet. Från att ha bloggat i dagboksform för de närmast sörjande, till att bilder och foton blev allt viktigare, och nu när bloggar behöver vara enormt nischade för att få besökare. Folk läser bloggar i mobilen i en annan utsträckning och då blir det krångligare att lämna kommentarer, så de har minskat drastiskt de senaste åren. Vilket förstås är tråkigt på många sätt eftersom det är interaktionen med läsarna som är spännande. Det är minst 300-400 personer som besöker min blogg dagligen och läser vad jag skriver och det är en handfull som ger feedback på det jag delar med mig av. Till 90% är de som lämnar kommentarer bloggare själva och förstår troligen hur mycket det betyder med gensvar.

Så är det, förutsättningarna ändras hela tiden och det är ju förstås på många sätt spännande. Men det får mig ändå att fundera på vad jag vill med mitt bloggande. Det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av, men nu kan jag ibland känna att det är lite olustigt att vara så transparent när gensvaret inte är så stort. Det kanske kan tyckas fånigt att reflektera över detta nu efter alla år av öppenhet. Men ärligt, det är någonting som har ändrats och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är... Men det får mig att fega en smula när jag skriver.

Skall fundera vidare ett tag på hur jag skall hantera bloggen. Om jag skall fortsätta som vanligt, om jag skall starta nytt med annat fokus. För jag tycker ju att det är fantastiskt roligt att skriva och skulle absolut sakna det. Eller om jag helt enkelt bara skall lägga ner. Jag vet inte riktigt. Skall fundera ett tag tror jag...

Kram Anna

Att minnas en härlig dag

Åh, vilken härlig ledig påskvecka vi har haft här hemma. Ambitionen var att träna och slappa hela veckan lång. Och det är precis vad vi har gjort. Superhärligt! Dessutom har det varit så soligt och skönt att det har varit skönt att varit utomhus. Och det är ju inte det sämsta efter den kalla gräsliga vintern då det varit en pina att sticka näsan utanför dörren ;)

Vi har inte bara tränat Crossfit under veckan, nej hör och häpna, vi har även varit ute och sprungit några gånger. Lillebror och jag. Sprungit har jag gjort endast en handfull gånger de senaste åren, har inte alls gjort det regelbundet sedan jag sprang Göteborgsvarvet 2008. Jag var tvungen att leta upp mitt gamla blogginlägg från en av dagar i livet som jag alltid kommer att minnas med stolthet: 

"Lördag 17 maj 2008, 

Shit, vad lycklig jag är! Vilken grej! Är så förbannat stolt över mig själv. Både att jag genomförde varvet och på sättet jag gjorde det!

Vi börjar från början… Vaknade i morse och kände mig både lite småförkyld och hängig. Men tänkte att INGENTING kan stoppa mig idag! Käkade en lätt frulle och begav mig sedan hem till mamsen och papsen. Sedan körde jag i mig lite havregrynsgröt hemma hos dem och precis innan loppet knäckte jag en banan. Matuppladdningen skulle visa sig vara fullt tillräcklig! Papsen bestämde sig att överge sin startgrupp för att springa med mig. Skitmysigt! Vi höll sällskap hela tiden och det kändes både tryggt och inspirerande att sällskapa med honom. Han har ju bra rutin på loppet och vet hur fort man kan springa utan att knäcka sig. När vi stod på startlinjen 15.09 och de dundrade på musik i högtalarna stod jag med tårar i ögonen.

Som jag har längtat efter detta! Har varit anmäld till loppet fyra gånger innan (första gången för elva år sedan). Men graviditet, benhinneinflammation, pajat knä och influensa har stoppat mig. Men idag fanns det inget som kunde stoppa mig! Jag var så taggad och laddad och såg verkligen fram mot att komma iväg! Jag hade laddat för att springa så pass långsamt att det inte skulle vara några problem att springa de 15 första kilometerna i alla fall. Längre än så hade jag inte planerat utan tänkte att jag får ta det som det kommer. 

När 5 kilometersskylten dök upp blev jag lite paff, det kändes nämligen knappt som om vi hade kommit i gång. Älvsborgsbron gick finfint och kilometerna på Hisingen flöt på bra de med! När vi kom till Götaälvbron kändes det fortfarande bra. Jag segade mig uppför och var lite förvånad att det gick så pass lätt, för det har varit många som varnat mig för den. Vi tuffade på framåt, Avenyn gick av bara farten, men när vi svängde in på Vasagatan började jag allt känna att benen var ganska så stumma.

Det var dock inte några större problem utan det var först när vi kom upp till Linnéplatsen som jag kände mig riktigt trött. Då först tänkte jag att: Nä, nu får vi nog lov att vara framme snart! Då hade vi 2 kilometer kvar och hade med andra ord avverkat 19 kilometer, som kändes bra! Bättre än förväntat alltså! Den återstående biten var jag tvungen att gå vid 2 tillfällen, ca 20 meter vid varje. Då kändes det så pass i benen att det var skönt att gå lite istället för att springa. Men när vi gled in på Slottsskogvallen hade jag ork kvar att spurta! Med andra ord så sprang jag hela vägen förutom 2 gånger 20 meter. Jag höll ett lagom tempo och det var kul nästan hela tiden!

Tiden? 2 timmar, 21 minuter och 4 sekunder.

Inte rekordsnabbt kanske. Men hade jag sprungit snabbare hade jag förmodligen inte orkat lika bra och framför allt hade det funnits en chans att jag ALDRIG mer velat göra om det. Så känns det INTE nu. Kan verkligen tänka mig att springa nästa år igen. Det här gav mersmak. För övrigt avslutades kvällen med en slabbig kebabpizza. Så nu står magen i fyra hörn, men jag är SÅ lycklig! Skulle även vilja passa på att tacka ALLA som önskat mig lycka till och som har hållit tummarna för mig! Särskilt vill jag naturligtvis lyfta fram farsan för att han sällskapade med mig hela tiden. Det bidrog verkligen till den positiva upplevelsen! Nu skall jag hoppa i säng! Trött med lycklig!"

Men ni hör ju... Det där bara måste jag göra om igen. Förstås! Kanske är det 2016 det händer? Har ju iallafall äntligen kommit igång med löpträningen igen och på ett år borde jag väl kunna ta mig från 5 kilometer till 21 kilometer. Det borde väl verkligen inte vara någon omöjlighet kan man tycka... Det vore ju fantastiskt roligt att göra comeback åtta år senare :)

Kram Anna

Att vara ledig

Hoppas att ni har möjlighet att njuta av en skön påskledighet därute!

Själv har jag påsklov (hur lyxigt?) och efter att tillbringat de första dagarna med att försöka komma ner i varv efter en intensiv jobbperiod så har jag nu gått in i skönt ledighetemood tillsammans med barnen. Planen var egentligen att de skulle tillbringa påsken tillsammans med sin pappa, eftersom det är pappavecka men eftersom han den stackaren ligger däckad i influensa så fick de stanna kvar här hemma istället. Och ingen är gladare över det än jag (även om jag förstås tycker synd om deras pappa som ligger sjuk och ensam över påsken). 

Planen för kommande lovvecka är att träna, slappa, mysa, se på film, läsa och sedan slappa och träna lite till. Ladda batterierna så att vi har energi att orka ända fram till sommarlovet. Eller ja, jag har ju semester inplanerad om bara några veckor (!!!!!) och jo, sonen skall tillbringa en vecka i solen tillsammans med sin mormor och morfar inom kort. Men lillasyster, hon behöver ladda sina batterier för HENNES energi skall räcka ända tills sommarlovet iallafall ;) 

Idag väntar iallafall en långprommis i solen tillsammans med en kompis. Bästa kombon, att mjukträna (som återhämtning efter de senaste dagarnas tokträning) samtidigt som man umgås med någon som man inte hinner träffa så mycket som man skulle vilja. Ute i solen! Kan ju inte annat än bli succé!

Ha det gôtt så hörs vi! Kram Anna

Att fira 18 år

Grattis på 18-årsdagen älskade Majsan! 

Den starkaste unge jag har (även om din storasyster flåsar dig i nacken)!

<3 <3 <3

Foto: Emma Johansson

Att leva på ägg

Wow, tack för all respons på förra inlägget! Tack för all omtanke och tack för alla hejarop och all pepp! Det betyder mycket för mig skall ni veta. Lovar att jag skall skriva mer om ur jag äter och tränar framöver. Det kommer. Promise :) 

Men maten handlar mycket om protein kan jag säga. MÄNGDER av protein faktiskt. Så mycket att jag har svårt att få i mig allt jag skall få i mig på en dag. Så då är ägg bra. Riktigt, riktigt bra. Fullt med proteiner och andra nyttigheter. Och jag äter ägg på längden och bredden, ja i alla former ni kan tänka. Tur att det är så himla gott ;)

Kram Anna

Att ha viljan, verktygen och supporten

En vecka in på Bootcampen och det går än så länge strålande. Jag vet ju av erfarenhet att min utmaning kommer längre fram men denna gången är jag beredd och kommer inte att ge vika. Har haft lite huvudvärk i veckan och i fredags hade jag inget tryck i musklerna på träningen men jag vet ju att det är övergående. Det är bara att bita i så kommer orken tillbaka igen. Det är fantastiskt vilken support ni ger mig i form av gulliga kommentarer, sms och mail. tack! Ni skall bara veta hur mycket ert stöd betyder! 

Att göra en sådan här resa som jag gör innebär att man behöver ha en vilja av stål, för det är onekligen tufft och motigt många gånger. Man måste verkligen ha bestämt sig och de dagar det går åt helvete (för det gör det ibland) är det bara att bita ihop och ta ny tag. Att inte låta sig nedslås av eventuella motgångar är en viktig nyckel!

Man behöver även ha ett verktyg. Förstås. Man måste veta hur det skall gå till. Och jag vet exakt hur jag skall göra. Alla års kämpande med formen har dessutom lärt mig hur jag INTE skall göra. Vad som INTE fungerar på min kropp och mitt psyke. Alla tidigare försök att komma i form har således inte varit förgäves. Alla mina erfarenheter har tagit mig dit jag är idag och det är en framgångsfaktor. Klart jag har massor av kunskap och det är klart jag vet hur jag skall göra. Dessutom har jag en coach som tycker precis som jag. Vi är överens över hur man skall äta och träna för att komma i form. Vilket förstås gör det så mycket lättare. Att känna att någon annan med mycket kunskap står bakom mina val känns oerhört tryggt.

Sedan sist men inte minst. Man behöver bra support. Man behöver omge sig med människor som tror på en. Som gläds med framgångarna och som lyfter en när det är motigt. Man behöver inga avundsjuka kompisar som mumlar om extrema metoder och får det inte lov att räcka nu... Har man sådana människor i sin omgivning så gäller det att inte lyssna på dem. Det är sådana som tycker man är grym och som hejar på allt för vad de är värda som man behöver. Och sådana personer har jag gott om. Tack och lov. Tack för det. Tack för att ni lyfter mig och hejar på när jag har det motigt. Tack för att ni stillar mitt omättliga bekräftelsebehov och tack för att ni tror på mig. 

Det är det som krävs för att lyckas med en sådan här hälsoresa tror jag. Viljan, verktygen och supporten. 

Bilden till vänster är tagen för ganska precis ett år sedan. Jag har aldrig varit stor som jag var då. Jag var så stor att jag vägrade ställa mig på vågen. Jag ville inte se de hemska siffrorna. Här någonstans bestämde jag mig att det fick vara nog för där kände jag mig tung och klumpig på riktigt. Jag hade en kropp som begränsade mig och ALLA kläder satt illa. Nu ett år senare är jag på god väg mot toppformen. Det är en bit kvar, men det har gått så mycket fortare, lättare och bättre än vad jag hade hoppats på att jag inte känner någon panik längre. Nu känner jag mig lugn över att jag kommer komma dit jag vill. 

Och vet ni... Det känns sååååå härligt va!

Kram Anna

Ps: Har fått en del mail med frågor om hur jag äter och tränar och det är klart att jag skall dela med mig. Det kommer :)

Att behöva investera i nytt

Det här med att träna så mycket som jag gör, det har sina sidor. Träningskläderna till exempel. De räcker inte till. Jag måste tvätta var och varannan kväll för att det skall finnas rena. De veckorna som barnen är här går det väl an, för då blir det ju fulla maskiner fortare, men de veckorna jag är själv. Då funkar det inte. Det råder en ständig brist på rena träningskläder här hemma således!

Dessutom börjar de flesta kläderna bli söndertvättade och en hel del av dem har ju faktiskt blivit förstora. Ett angenämt problem förstås, men icke mindre ett problem ;) Så nu är det hög tid att utöka garderoben med just träningskläder. Det svåra är ju bara att välja. Finns ju såååå mycket snyggt! Supersvårt att bestämma sig när det finns så mycket fint. De här limited edition kläderna från Röhnisch till exempel. De hade jag mer än gärna tränat i!

Ha en fin fredag! Nu drar jag till gymmet (i mina urtvättade och alldeles för stora träningskläder)

/Anna

Att ha haft en knasig vecka

Vilken konstig vecka det blev. Inte alls vad jag hade planerat eller tänkt mig. Lillebror blev sjuk, vilket han i princip aldrig är och jag fick lov att vabba för andra gången (!) i hans liv. Han är verkligen en frisk unge, men luftrörsbesvären han hade i helgen eskalerade till ett gräsligt kruppanfall en natt i veckan och det resulterade i en hel dag på först vårdcentralen och sedan när medicinerna där inte gjorde jobbet, en eftermiddag och kväll på barnakuten. Där gjorde medicinerna till slut susen och vi kunde åka hem igen. Inte helt vanligt med kruppbesvär när man snart är tolv år men både han och jag blev rejält skakis när han inte kunde andas ordentligt. 

Så min till bredden bokade vecka på jobbet blev det bara pannkaka av. Det är ju sådant som händer, jag vet ju det. Men jag tycker ändå att det är jobbigt. Jag är helt enkelt inte van vid att vara hemma såhär och har då förfärligt svårt att släppa jobbet. Det är absolut något jag behöver jobba med, för inte har vår konstiga vecka blivit ett dugg bättre för att jag gått omkring och varit stressad över allt jag missat på jobbet. Töntigt är ordet...

Men nu hoppas vi och tror att han kan gå till skolan som vanligt igen i morgon. Vi var ute på en promenad i den härliga förmiddagssolen och testade så att andningen fungerade ordentligt. Backe upp och backe ner och vi tror att det skall fungera. Han har visserligen inte mycket till röst och han hostar fortfarande men han får all den luften han behöver trots att han anstränger sig så det skall nog gå bra! Vi fick en skön stund i solen och även om det blåste lite snålt nere vid sjön så var det härligt!

Ryktet säger att det skall bli betydligt tråkigare väder redan i morgon så därför känns det härligt att vi fick tillfälle att njuta av denna härliga dagen. I morgon kör vi fredag och sedan är det helg igen. Knasigt värre ;)

Kram Anna

Att köra igång en Bootcamp

Idag kör jag igång igen. 3 månaders Bootcamp bestående av strikt mathållning och tuff träning tillsammans med några av mina träningskompisar och med full support från min coach. Det kommer bli tufft som sjutton och visst kommer kämparglöden falna och opeppen komma när det blir som tuffast, men jag VET att jag kommer vara närmare mitt mål när dessa 3 månader är över.

Det är toppformen som hägrar där framme och det kan väl kanske tyckas både ytligt och självupptaget att ha toppformen som ett av sina livsmål. Men har man inte varit i så dålig form som jag var för ett år sedan så har man ingen rätt att tycka någonting i frågan what so ever. Jag vet hur jag mådde då och jag vet att jag ALDRIG någonsin vill dit igen! 

 Nu har jag blicken fast fokuserad framåt och det finns inget som kan stoppa mig. Jag har viljan, jag har stödet och jag har verktygen! Och det mina vänner måste väl vara ett framgångsrecept om någonting!

Nu köööööör vi!

/Anna

Att komma ihåg vad man vill och vart man skall...

Svårt att säga om det var solen, värmen och den blå himlen som gjorde det.  Om det var våren och den varma vinden som väckte mig ur dvalan.

Eller om det var helgens umgänge med mina sköna styrelsekamrater var nyckeln. Om det var dagarna tillsammans med mina vänner som påminde mig om mitt ideella engagemang, min passion och vad jag brinner för.

Oavsett vad det var så är det så galet skönt att den är tillbaka igen. Livslusten, inspirationen, energin, peppen, drivet...

Fasen vad jag har saknat den. Vad jag är lycklig över att den är tillbaks för nu känner jag igen mig själv igen.

Nu kommer jag plötsligt  ihåg jag vad jag vill och vart jag skall igen. Himmel så skönt!

Kram på er! /Anna

Att tycka att det får räcka nu!

Herregud, tar den här vintern ALDRIG slut???? 

Fryser, fryser lite till och fryser lite ytterligare... Vart är du solen? Dig har jag bara sett några ynka få gånger sedan i november. Det är kallt, det är mörkt och det är blött. Regnar det inte så snöar det.... Jag har en fruktansvärt negativ och tråkig attityd till vintern, jag VET det! Men nu pallar jag inte längre. Trots att jobbet funkar bra, träningen funkar bra, maten funkar bra och sömnen funkar bra så har jag NOLL energi just nu. Tar mig knappt upp ur sängen på morgonen och nu känner jag hur det börjar sätta sig på psyket. Det bara måste handla om ljuset och värmen. Pallar inte att hålla upp humöret längre. Jag HATAR att frysa! Jag HATAR att jag inte får se solen på månader. Orkar inte omfamna den här jädra skitvintern mer. Nä, dra åt skogen säger jag. Nu vill jag har sol och värme. Jag FÖRTJÄNAR sol och värme. Gaaahhhh....

Nu är det nog! 

/Anna 

Att vara fokuserad och målinriktad

Semeldag idag och hela internetet är fullständigt nedlusat av dessa godsaker. Semlor är absolut inget måste för mig, men just idag hade jag mer än gärna klämt i mig en. Är sedan ett par veckor inne i en period av uppstramad kost igen. Var ju i höstas ganska strikt i min kosthållning och fick finfina resultat så efter sex veckors juldekadens kände jag att jag behövde upp på banan igen. Så sedan två veckor är det ordning och reda igen. Och då finns det tyvärr inget utrymme för några semlor ;) 

Att hålla så strikt kost som jag gör nu kan ju lätt bli lite tråkigt i längden så planen är att vara fokuserad till maj/juni. Då skall jag förhoppningsvis nått mitt första mål och det är att min kropp skall ha nått en vettig fettprocent. Alltså inte bara att gå ner ett visst antal kilon. Jag vill bygga muskler samtidigt som jag tappar i fettvikt vilket är en riktigt lurig utmaning. Inte så lätt som man kan tro. Men med rätt näringsbalans och tuff styrketräning tror jag att det skall gå vägen. 

Jag känner mig extremt målinriktad och inspirerad och det går bra som sjutton även om jag just idag har haft det lite motigt. Är E X T R E M T trött på kylan och mörkret och dessutom känner jag mig lite lipig av ingen anledning alls egentligen. Så idag hade jag mer än gärna bäddat ner mig i soffan med mängder av kolhydratspäckade godsaker att trösta mig med. Sådana dagar finns ju också. Förstås att det inte går som på räls alla dagar. Men det är då det gäller att fokusera på målet igen. Vart är det jag vill och vad är det jag vill uppnå? Blir jag lyckligare eller olyckligare av att moffa i mig massor som inte är bra för min kropp och som gör att det kommer bli tuffare att nå målet. Svinpretto förstås. Men det finns ju tyvärr ingen annan väg. 

Nej, nu är det bara fullt fokus framåt som gäller. Sockermonstret ger ju med sig bara jag är starkare än det och inte låter det vinna över mig. Det vet jag ju! Dessutom finns det ju ingen semla i världen som kan ändra på vare sig väder, vind eller min sinnesstämning :)

Att äntligen ha ett rum som funkar

Så, nu har vi äntligen fått ordning på vårt gemensamma sovrum. Lillebror och jag. Det blev inte hundra, men bättre än såhär kan vi nog inte åstadkomma med de möbler vi har till förfogande. Efter att ha flyttat ut min byrå i vardagsrummet så fick vi bättre svängrum och lyckades trolla fram varsin hörna åt oss. Det får duga så länge. Inser förstås att det bara är en tidsfråga innan lillebror förpassar mig ut på bäddsoffan, men än så länge njuter jag av att ha en riktig sängplats. Iallafall har vi sovit fantastiskt skönt inatt båda två :)

Den gamla sänggaveln fick nytt liv som avskiljare mellan sängarna. Kistan som har fungerat som soffbord ute på balkongen fick flytta in och bli nattduksbord till mig. Fotona över sängen  fick jag spikat upp  lite akut för att dölja de fula hål som de tidigare hyresgästerna lämnat efter sig i sovrumsväggen och som min byrå tidigare dolde hjälpligt.

Så, då var det check på den :)

/Anna