Att ändra på sitt sätt att tänka och att äta

Jag får många frågor som rör min kost. Hur jag tänker med maten och vad jag har gjort för förändringar.

Först och främst måste jag bara berätta att min relation till mat är allt annat än okomplicerad. Har alltid, så länge kan kan minnas varit en njutningsmänniska och en känsloätare. De senaste åren har jag jobbat hårt på att avdramatisera ätandet. Jag har försökt ändra fokus från njutning till näring. Maten är det bränsle min kropp behöver. Och det är det. Endast. Känsloäter jag så äter jag för mycket. Så är det bara. Jag äter när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är stressad, för att dämpa ångest. För att varva ner. Och äter jag för mycket så får jag dåligt samvete och känner mig misslyckad. Och förstås så lägger jag på mig för mycket fluff. Så här har det varit sedan många, många år tillbaka. Vilket gör det hela ganska komplicerat.

Men insikten har jag haft ett tag. Och jag har jobbat hårt med den. Eftersom det främst är kolhydraterna som jag överäter (de triggar igång hela belönings- och njutningcentrat i hjärnan på mig) så försöker jag låta bli dem så gott det går. Det är steg ett. Fokus på vad min kropp behöver. Den behöver protein och den behöver fett i första hand. Så det är vad den får. Jag strävar efter att 10% av den energi jag får i mig varje dag kommer från kolhydrater, 50% från protein och 40% från fett. Just nu går jag på Bootcamp (som innebär mycket träning och lite lägre energiintag under tre månader med mål för att tappa fettvikt) tillsammans med ett gäng på gymmet och då försöker jag öka proteinintaget lite ytterligare för att minska risken att förlora muskelmassa. Det här är kost som min kropp mår bra av. Ändå faller jag dit ibland. Jag tänker att det är som det är. Ingen idé att må dåligt över det. Shit happens och på´t igen bara. Att känna skuld och dåligt samvete är inte ett dugg konstruktivt.

Steg två för mig har varit att släppa fokus på vågen. Vad jag väger, vilken målvikt jag har är inte längre intressant. Och det mina vänner har varit en kamp att komma dit. Jag har varit EXTREMT viktfixerad så länge men det har ju ärligt bara fått mig att må dåligt. Nu är det fokus på fettprocenten i kroppen. Jag vill ner till en hälsosam siffra. Jag har en bit kvar, men jag är på väg och det får ta den tiden det tar.

Att ändra gamla tankemönster är ingen quickfix. Det tar tid. Det kräver eftertanke och det är ett hårt arbete. Men för mig var det dags nu. Jag var mogen att ändra min syn på mat. Att jobba bort fokus på tillfredsställelse och istället se maten som bränsle har varit skitjobbigt rent ut sagt. Det är som ett litet barn som skall släppa sin snuttefilt. Men jag var redo. Det var inte längre värt det. De negativa effekterna på mitt liv blev för stora. Vikten skenade och hade jag inte dragit i handbromsen så hade det kunna sluta ungefär vart som helst. Dessutom var jag i rätt skede i livet. En stor livsförändring som en skilsmässa innebar att jag kunde etablera nya vanor, nya mönster. Våga tänka nytt. Orka tänka nytt.

Sist men inte minst, så gäller det att vara ödmjuk inför sig själv och förändringen. Man faller vissa dagar men man reser sig igen, borstar av sig och går vidare. Jag försöker identifiera mina styrkor och mina svagheter och jag kan säga att jag lär mig någonting nytt om sig själv varje dag. För mig är den absolut största utmaningen att vara snäll mot mig själv. Att klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat, även de dagar som jag faller igenom. Mitt värde ligger inte i hur bra jag lyckas, det ligger i modet att släppa taget om någonting som var tryggt, men som inte fungerade och inte fick mig att må bra. Det mina vänner, är den verkliga resan...

Kram på er! /Anna