Att minnas en härlig dag

Åh, vilken härlig ledig påskvecka vi har haft här hemma. Ambitionen var att träna och slappa hela veckan lång. Och det är precis vad vi har gjort. Superhärligt! Dessutom har det varit så soligt och skönt att det har varit skönt att varit utomhus. Och det är ju inte det sämsta efter den kalla gräsliga vintern då det varit en pina att sticka näsan utanför dörren ;)

Vi har inte bara tränat Crossfit under veckan, nej hör och häpna, vi har även varit ute och sprungit några gånger. Lillebror och jag. Sprungit har jag gjort endast en handfull gånger de senaste åren, har inte alls gjort det regelbundet sedan jag sprang Göteborgsvarvet 2008. Jag var tvungen att leta upp mitt gamla blogginlägg från en av dagar i livet som jag alltid kommer att minnas med stolthet: 

"Lördag 17 maj 2008, 

Shit, vad lycklig jag är! Vilken grej! Är så förbannat stolt över mig själv. Både att jag genomförde varvet och på sättet jag gjorde det!

Vi börjar från början… Vaknade i morse och kände mig både lite småförkyld och hängig. Men tänkte att INGENTING kan stoppa mig idag! Käkade en lätt frulle och begav mig sedan hem till mamsen och papsen. Sedan körde jag i mig lite havregrynsgröt hemma hos dem och precis innan loppet knäckte jag en banan. Matuppladdningen skulle visa sig vara fullt tillräcklig! Papsen bestämde sig att överge sin startgrupp för att springa med mig. Skitmysigt! Vi höll sällskap hela tiden och det kändes både tryggt och inspirerande att sällskapa med honom. Han har ju bra rutin på loppet och vet hur fort man kan springa utan att knäcka sig. När vi stod på startlinjen 15.09 och de dundrade på musik i högtalarna stod jag med tårar i ögonen.

Som jag har längtat efter detta! Har varit anmäld till loppet fyra gånger innan (första gången för elva år sedan). Men graviditet, benhinneinflammation, pajat knä och influensa har stoppat mig. Men idag fanns det inget som kunde stoppa mig! Jag var så taggad och laddad och såg verkligen fram mot att komma iväg! Jag hade laddat för att springa så pass långsamt att det inte skulle vara några problem att springa de 15 första kilometerna i alla fall. Längre än så hade jag inte planerat utan tänkte att jag får ta det som det kommer. 

När 5 kilometersskylten dök upp blev jag lite paff, det kändes nämligen knappt som om vi hade kommit i gång. Älvsborgsbron gick finfint och kilometerna på Hisingen flöt på bra de med! När vi kom till Götaälvbron kändes det fortfarande bra. Jag segade mig uppför och var lite förvånad att det gick så pass lätt, för det har varit många som varnat mig för den. Vi tuffade på framåt, Avenyn gick av bara farten, men när vi svängde in på Vasagatan började jag allt känna att benen var ganska så stumma.

Det var dock inte några större problem utan det var först när vi kom upp till Linnéplatsen som jag kände mig riktigt trött. Då först tänkte jag att: Nä, nu får vi nog lov att vara framme snart! Då hade vi 2 kilometer kvar och hade med andra ord avverkat 19 kilometer, som kändes bra! Bättre än förväntat alltså! Den återstående biten var jag tvungen att gå vid 2 tillfällen, ca 20 meter vid varje. Då kändes det så pass i benen att det var skönt att gå lite istället för att springa. Men när vi gled in på Slottsskogvallen hade jag ork kvar att spurta! Med andra ord så sprang jag hela vägen förutom 2 gånger 20 meter. Jag höll ett lagom tempo och det var kul nästan hela tiden!

Tiden? 2 timmar, 21 minuter och 4 sekunder.

Inte rekordsnabbt kanske. Men hade jag sprungit snabbare hade jag förmodligen inte orkat lika bra och framför allt hade det funnits en chans att jag ALDRIG mer velat göra om det. Så känns det INTE nu. Kan verkligen tänka mig att springa nästa år igen. Det här gav mersmak. För övrigt avslutades kvällen med en slabbig kebabpizza. Så nu står magen i fyra hörn, men jag är SÅ lycklig! Skulle även vilja passa på att tacka ALLA som önskat mig lycka till och som har hållit tummarna för mig! Särskilt vill jag naturligtvis lyfta fram farsan för att han sällskapade med mig hela tiden. Det bidrog verkligen till den positiva upplevelsen! Nu skall jag hoppa i säng! Trött med lycklig!"

Men ni hör ju... Det där bara måste jag göra om igen. Förstås! Kanske är det 2016 det händer? Har ju iallafall äntligen kommit igång med löpträningen igen och på ett år borde jag väl kunna ta mig från 5 kilometer till 21 kilometer. Det borde väl verkligen inte vara någon omöjlighet kan man tycka... Det vore ju fantastiskt roligt att göra comeback åtta år senare :)

Kram Anna