När det gör ont att vara mamma

Lycklig är jag för att samtliga våra tre barn har varit förskonade från några värre olyckor under åren. Tilda fick tejpat ett finger när hon var fyra år och lillasyster fick hjärnskakning när hon var tre år. Men bortsett från detta så har vi inte behövt uppsöka läkare akut. Förrän igår. Lillebror och hans kusiner spelade golf och ingen av oss vuxna var snabba nog att informera vikten av att inte stå bakom någon som svingar en klubba innan olyckan var framme...

Vilket resulterade i en rejält sprucken överläpp på lillebror. Blodet det sprutade och till och med jag som är ganska så tuff när det gäller blod och sår kände att det susade rejält i skallen. Men som mamma är det ju bara att bita ihop och inte drabbas av ett hysteriskt anfall.

Nu slutade allt lyckligt. Vi kom till doktorn snabbt och blev väl omhändetagna. När lillebror hade fått smärtlindring var han oerhört cool och kaxig och läkaren som sydde ihop läppen med fyra stygn var mäkta imponerad. Den modiga 9-åringen ville även titta på det otäckt djupa såret... Dessutom låg han och skämtade med mig på båren när han väntade på doktorn fast läppen glipade alldeles för mycket...

Nu äter han youghurt och soppa med sugrör i ena mungipan och han är alldeles svullen och blåslagen på vänstra sidan av ansiktet, men hur tuff och tapper han än är så gör det rejält ont i mammahjärtat.  

Och tankarna går osökt till de mammor (och pappor med naturligtvis) som råkar ut för att deras barn är med om mycket värre olyckor än en sprucken överläpp. Hur klarar deras hjärtan av det... Mitt hjärta värker ju bara av en överläpp med fyra stygn i...