När min farmor gick bort så hade inte ens min pappa träffat min mamma än. När min mormor gick bort gick jag fortfarande i mellanstadiet och när min morfar och farfar gick bort på samma dag (jag vet, helknasigt) så hade jag inte mycket mer än knappt börjat högstadiet. Jag har således inte haft någon vuxenrelation till mina mor och farföräldrar vilket alltid har varit en stor sorg för mig.
Jag kommer ihåg när det var dags att konfirmeras. Jag var så otroligt arg, bitter och ledsen över att inte ha en endaste mormor eller farmor på plats när ALLA andra hade det. Jag kommer också ihåg hur min bästa kompis mormor och morfar agerade lite stand in och uppvaktade mig med. På den tiden hängde vi mycket med dem, min bästis och jag och lovar er att jag njöt. Det var så mysigt att vara hemma hos dem och vi blev så ofantligt bortskämda med kärlek. Tycker fortfarande att det är dömysigt att krama om min bästis morfar varje gång jag träffar honom när det är kalas.
När jag träffade barnens pappa så levde både hans mormor, farmor och farfar och jag har fått lära känna dem alla tre. Makens farmor och jag kom väl varandra närmast och jag kände alltid att hon tog mig till sitt hjärta precis som om jag hade varit hennes barnbarn också.
Jag är kan ibland bli lite avis på mina egna barn som har sådana fina relationer med sina far och mor föräldrar. Lillebror som hellre hänger tillsammans med sin mormor och morfar än på fritids när det är lov i skolan och som går sin farfar hack i häl när vi bor nere i stugan. Stugan som barnensfarfars föräldrar njöt av i så många år. Det var deras viktigste ställe på jorden och nu får vi vara där. Det är så känslofyllt att vara där nere när stället har den historian den har. Jag tror att makens farmor och farfar hade gillat att det är vårt favoritställe med.
Med tiden har jag insett hur mycket jag saknar att ha en mormor eller morfar eller farmor eller farfar. Jag tänker mycket på hur det hade varit om jag hade fått känna dem som vuxen. Min farmor, som jag aldrig har träffat, henne hade jag säkert gillat, hon var en tuff kvinna som säkert hade varit min förebild... Min mormor och jag hade säkert stått varandra nära. Jag var hennes första barnbarn och enda dotterdotter och det är ju lite speciellt. Min farfar hade alltid haft tid för mig, trots att han hade haft mängder av barnbarn att lägga sin tid på. Min morfar hade varit stolt över mig och den jag blivit och dessutom hade han sagt det till mig om och om igen...
Känner mer och mer att det är en liten bit av min historia som saknas och just idag så gör det mig lite känslosam.
Här hemma på min kökshylla bor dessa fina plåtburkar. Den ena kommer från min mormors skafferi och den andra från makens farmors. Små bitar av mina saknade förföräldrar och som jag håller så kära.
