Tänk vad konstigt det blir

I nio år har vi varit fem stycken här hemma. Fem som skall samsas om ytan och fem som delat på hushållsuppgifterna. Fem stycken vid middagsbordet. Oftare och oftare så är vi bara tre. Och det känns väldigt underligt. Tilda flyger och far och vi ser inte så mycket av henne, vilket faktiskt känns helt ok och sunt. Det är ju så det skall vara när man snart fyller nitton. Lillasyster är även hon ofta borta och det ger liksom en försmak på vad komma skall.

 

När lillebror föddes så var hans systrar sex och tio år. Så därför är det  ju helt naturligt att de försvinner hemifrån långt innan han gör det. Men bara tanken på att vi om några år kommer vara tre vid middagsbordet istället för fem gör mig lite vemodig. Dessutom måste vi hitta ett sätt att umgås på, bara vi tre, där det känns naturligt och inte som om det fattas någon hela tiden. Vi övade ju en hel del under de två veckor i somras när lillasyster var på Cypern och Tilda jobbade, men jag skall erkänna att det tog ett tag innan vi visste hur vi skulle förhålla oss till de faktum att vi bara var tre...