Det är inte i alla läget det lättaste att veta hur mycket man skall dela med sig av sitt liv här på bloggen. I synnerhet inte när antalet besökare ökar stadigt. Det är liksom lättare att lämna ut sitt liv när läsarna inte är mer än en handfull än när det är flera hundra som läser vad man skriver varje dag. Kanske finns det läsare här, ytligt bekanta, grannar osv som inte gjort sig till känna som jag inte alls vill berätta om allt i mitt liv för. Missförstå mig rätt nu. Det är en del av charmen med att blogga och det är ju jag själv som bestämmer över vad jag vill förmedla här på bloggen. Det är bara det att balansgången ibland är svår.
För att göra en lång historia kort så har jag inte varit på jobbet på drygt två veckor. Utmattningssyndrom säger läkaren på företagshälsovården. De vill jag inte riktigt gå med på fast han visar det svart på vitt i diverse tabeller som bygger på mina svar på de mängder av frågor jag svarat på. Jag går med på att jag har haft svårt att hantera stress den sista tiden, har haft svårt att koncentrera mig och sovit kasst på nätterna. Men jag trodde nog att utmattningssyndrom handlade mer om att bara schava omkring i morgonrock vara apatisk och deprimerad (se där vilka fördomar jag hade....).
Jag trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde hamna här om man i stort trivs med sitt liv och har ett jobb som man i grundne tycker är världens roligaste. Men se där så fel jag tydligen hade... Det värsta var till en början känslan av totalt misslyckande. varför pallar inte jag tempot när andra gör det, jag som dessutom alltid varit superbra på att hantera stress. Men känslan över misslyckande jobbar jag med varje dag och trots allt så fattar jag någonstans längst inne att det är inte misslyckat att dra i handbromsen. Misslyckat att hade varit om jag hade låtit mig själv krascha ordentligt. Jag tar ansvar för min egen hälsa, hur kan det vara misslyckat?
Men som min doktor sa, jag har alla förutsättningar för snabb rehabilitering. Ingen depression, en stöttande familj och en positiv inställning till det mesta. Även om jag den senaste tiden fått hjärtklappning när jag kommit till jobbet så är det ju faktiskt så att jag trivs där ändå. Jag har fantastiskt roliga arbetsuppgifter och världens finaste arbetskamrater. Jag har tillsammans med doktorn lagt upp en strategi som jag tror kommer att fungera bra. Om jag bara har tålamod, vilket kanske inte är min starkaste sida ;) Men ändå...
Jag kommer snart vara på banan igen! Varför delar jag nu med mig av detta? Det är väl fånigt? Nej, taktiken är som följer är att om jag är öppen och ärlig med hur jag mår minskar känslan av misslyckande. Dessutom kanske mina erfarenheter kan få någon annan i samma sits att inte känna sig så förtvivlat ensam?
En fin lördag önskar jag er!
Vad fint att du delar med dig! Tack! Jag har själv varit i samma sits (om än värre vissa gånger) flera gånger. Är visst för otålig med att bli "frisk"... Mitt tips är just att låta det ta sin tid. När du tycker att du är tillbaka så ska du ändå låta det ta en tid till.
SvaraRaderaBlir lite inspirerad. Kanske delar jag också med mig någon dag... Ha en fantastisk dag & ta hand om dig! //Elin
TACK! ja det är lite läskigt att dela med isg. Egentligen inte till er som jag inte känner så bra utan främst till de jag känner såsom arbetskamrater, vänner och ytligt bekanta. Skumt men så är det ;)
RaderaJa, det där med att låta det ta tid är säkert lättare sagt än gjort...
Kram
/A
Det själsliga kan verkligen ta vägar som är svåra att förstå.
SvaraRaderaHar egna erfarenheter och bromsade alldeles försent.
Var rädd om dig!
Kram Caroline
Det verkar tyvärr allt för vanligt men männsikor som bromsar försent. När jag kaxigt hävdade att det var precis det jag gjorde för läkaren så log han bara lite snett. Något säger mig att han inte riktigt var överens med mig ;)
RaderaHoppas att du mår bra nu!
Kram tillbax
/A
Ja ibland är det svårt att förstå, jag har kroniskt trötthetssyndrom finns en del likheter med utmattningssyndrom.Och det har varit ett tufft år. Jag har ingen depression men min värk och trötthet(tom på energi) gör att det är svårt att ens ta sig utanför dörren ibland.
SvaraRaderaKom ihåg att ta det lugnt i ditt läkande, det kan ta tid.
Kram Lotta
Kroniskt trötthetssyndrom är VERKLIGEN inget roligt. Har en släkting som fick den diagnosen för något år sedan. hon har det verkligen tufft, men hon är en kämpe precis som du verkar vara :)
RaderaÄr så vansinnigt glad över att inte ha någon depression med! Tänk hur vi hade mått då...
KRAM
/A
Åh Anna, jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Ledsen över att vi kvinnor (och män, men en skrämmande majoritet är kvinnor) misshandlar våra kroppar på detta vis. Att vi kör på i ett tempo som är galet, att vi tror vi ska klara allt och lite till och helst utan att be om hjälp också. Men det kan vi ju inte. Ingen klarar det men det pratas inte om det. Istället putsas fasaderna och mer ok läggs på axlarna.
SvaraRaderaJag minns hur jag skämdes då jag brakade in i väggen för några år sedan. Hur tabubelagt det var att prata om det. Att man inte fick visa sig svag. Tack och lov tycks det ske en ljusning och för varje människa som vågar tala öppet om sin utmattningsdepresion/syptom/utbrändhet eller vad man nu kallar det så ökar förståelsen för att detta inte är något skamligt. Att det är något vi alla kan drabbas av. Något som ofta drabbar högpresterande för att de vill så otroligt mycket.
Men vet du vad det bästa är? Att det blir bättre. Det finns en väg fram till något bättre. Det får ta den tid det tar helt enkelt. Själv mår jag bra idag och jag är faktiskt tacksam över den där turen in i väggen. Tack vare den ändrade jag mitt sätt att leva, lärde mig säga nej och njuta här och nu och tog tag i mina drömmar.
Ta hand om dig vännen!
Kram Lotta
Åh, du! tack för all omtanke och tack för all visdom. Ja, det är verkligen ledsamt när det blir såhär. Framför allt är jag så förbannat ilsk på landstinget som arbetsgivare som låter detta hända sin personal gång, på gång, på gång och istället för att göra drastiska förändringar till det bättre så drar man ner resuserna mer och mer. Just hopplösheten över att inte kunna påverka sin arbetssituation är förfärlig...
RaderaNär man då dessutom verkligen gillar sina arbetsuppgifter och arbetskamrater så känns det så jäkla onödigt...
Men som du säger, att ta la om det öppet gör att det inte blir lika tabubelagt.
Jag hyser STORT hopp över att att kommer att bli bättre! Eller rättare sagt, jag VET att allt kommer bli bra igen. Och om det i värsta fall visar sig att jag inte kan få det att fungera på mitt nuvarande jobb så är det mitt ansvar att göra någonting åt det. Livet är för kort för att man skall må dåligt!
STOR Kram
/A