Att tycka att det får räcka nu!

Herregud, tar den här vintern ALDRIG slut???? 

Fryser, fryser lite till och fryser lite ytterligare... Vart är du solen? Dig har jag bara sett några ynka få gånger sedan i november. Det är kallt, det är mörkt och det är blött. Regnar det inte så snöar det.... Jag har en fruktansvärt negativ och tråkig attityd till vintern, jag VET det! Men nu pallar jag inte längre. Trots att jobbet funkar bra, träningen funkar bra, maten funkar bra och sömnen funkar bra så har jag NOLL energi just nu. Tar mig knappt upp ur sängen på morgonen och nu känner jag hur det börjar sätta sig på psyket. Det bara måste handla om ljuset och värmen. Pallar inte att hålla upp humöret längre. Jag HATAR att frysa! Jag HATAR att jag inte får se solen på månader. Orkar inte omfamna den här jädra skitvintern mer. Nä, dra åt skogen säger jag. Nu vill jag har sol och värme. Jag FÖRTJÄNAR sol och värme. Gaaahhhh....

Nu är det nog! 

/Anna 

Att vara fokuserad och målinriktad

Semeldag idag och hela internetet är fullständigt nedlusat av dessa godsaker. Semlor är absolut inget måste för mig, men just idag hade jag mer än gärna klämt i mig en. Är sedan ett par veckor inne i en period av uppstramad kost igen. Var ju i höstas ganska strikt i min kosthållning och fick finfina resultat så efter sex veckors juldekadens kände jag att jag behövde upp på banan igen. Så sedan två veckor är det ordning och reda igen. Och då finns det tyvärr inget utrymme för några semlor ;) 

Att hålla så strikt kost som jag gör nu kan ju lätt bli lite tråkigt i längden så planen är att vara fokuserad till maj/juni. Då skall jag förhoppningsvis nått mitt första mål och det är att min kropp skall ha nått en vettig fettprocent. Alltså inte bara att gå ner ett visst antal kilon. Jag vill bygga muskler samtidigt som jag tappar i fettvikt vilket är en riktigt lurig utmaning. Inte så lätt som man kan tro. Men med rätt näringsbalans och tuff styrketräning tror jag att det skall gå vägen. 

Jag känner mig extremt målinriktad och inspirerad och det går bra som sjutton även om jag just idag har haft det lite motigt. Är E X T R E M T trött på kylan och mörkret och dessutom känner jag mig lite lipig av ingen anledning alls egentligen. Så idag hade jag mer än gärna bäddat ner mig i soffan med mängder av kolhydratspäckade godsaker att trösta mig med. Sådana dagar finns ju också. Förstås att det inte går som på räls alla dagar. Men det är då det gäller att fokusera på målet igen. Vart är det jag vill och vad är det jag vill uppnå? Blir jag lyckligare eller olyckligare av att moffa i mig massor som inte är bra för min kropp och som gör att det kommer bli tuffare att nå målet. Svinpretto förstås. Men det finns ju tyvärr ingen annan väg. 

Nej, nu är det bara fullt fokus framåt som gäller. Sockermonstret ger ju med sig bara jag är starkare än det och inte låter det vinna över mig. Det vet jag ju! Dessutom finns det ju ingen semla i världen som kan ändra på vare sig väder, vind eller min sinnesstämning :)

Att äntligen ha ett rum som funkar

Så, nu har vi äntligen fått ordning på vårt gemensamma sovrum. Lillebror och jag. Det blev inte hundra, men bättre än såhär kan vi nog inte åstadkomma med de möbler vi har till förfogande. Efter att ha flyttat ut min byrå i vardagsrummet så fick vi bättre svängrum och lyckades trolla fram varsin hörna åt oss. Det får duga så länge. Inser förstås att det bara är en tidsfråga innan lillebror förpassar mig ut på bäddsoffan, men än så länge njuter jag av att ha en riktig sängplats. Iallafall har vi sovit fantastiskt skönt inatt båda två :)

Den gamla sänggaveln fick nytt liv som avskiljare mellan sängarna. Kistan som har fungerat som soffbord ute på balkongen fick flytta in och bli nattduksbord till mig. Fotona över sängen  fick jag spikat upp  lite akut för att dölja de fula hål som de tidigare hyresgästerna lämnat efter sig i sovrumsväggen och som min byrå tidigare dolde hjälpligt.

Så, då var det check på den :)

/Anna

När man är pepp som tusan

Alltså, tänk att det räcker med att solen visar sig igen så kommer peppen tillbaks med full kraft igen! Vårkänslorna beter sig som fjärilar i magen och inspirationen är åter på topp. Det är en fantastisk känsla måste jag säga.  Just idag ligger hela mitt fokus på det positiva i mitt liv. Jag ser möjligheter och bortser från eventuella hinder. Jag känner ingen rädsla för vart livet tar mig utan ser mest fram mot vilka äventyr det kommer bjuda mig på. Att lyfta blicken och se vad som händer... Av erfarenhet så vet jag dock att sådan här livseufori inte brukar hålla i sig för evigt, livet har ju en tendens att kvickt plocka ner en på jorden igen, men just idag känns livet alldeles fantastiskt och det tänker jag minsann njuta av ;) 

För övrigt så njuter jag av att vara sportlovsledig tillsammans med lillebror och att få bonustid tillsammans med honom när det egentligen är pappavecka är lycka för mig. Vi har inga direkta planer i veckan förutom att tillbringa massor av kvalitetstid tillsammans. För det bjuder ju sällan vardagen på i några större mått. En vecka med tid  att ta igen det vi missat de senaste veckorna med andra ord. Tiden tillsammans med barnen är så kort och det är bara en tidsfråga innan hans mamma kommer långt ner på prioriteringslistan så det gäller att passa på att njuta av hans sällskap medan tid är. En plan vi har är att vi skall möbla om på vårt rum. Vi delar ju sovrum, jag och lillebror. Inte optimalt om man är 11 snart 12 år, att dela sovrum med sin mamma, men lägenheten är för liten och planlösningen tillåter tyvärr ingen annan lösning. Så vi delar rum ett tag till. Och i veckan skall vi se om vi kan trolla med knäna och se om vi kan få till den bästa möbleringen som rummet och våra möbler tillåter. Något att roa sig med när man är sportlovsledig :)

Kram /Anna

Att vara så galet stolt

Ja, jäklar vad det tävlades i helgen. Vi var ett helt gäng från Alingsås som åkte ner till Halmstad i helgen för att tävla eller heja på de som tävlade. Jag tror att vi alla som satt på läktaren var lite avundsjuka på våra kompisar som vågade... För det såg verkligen galet roligt ut. Sådan kämparglöd och vilja alla tävlande visade...

Vi hade många att heja på men det är klart att lite extra stolt bultade mitt hjärta för lillasyster och hennes teammate som gjorde tävlingsdubut i beginner-klassen. Och som de gjorde det.. De var så grymma båda två och de presterade verkligen på toppen av deras förmåga. De gav verkligen allt och var både snabbare och starkare än vad någon av oss anade ;) Snacka om att leverera när det gäller! Dessutom så tror jag att de fick mersmak på att tävla båda  två för de tyckte verkligen att det var hur roligt som helst! 

Jag hoppas verkligen att de är stolta över sin insats, för det har de all anledning att vara. Det är iallafall jag. Så stolt att jag kan spricka!

Nu återstår bara att se vad det kommande året har i beredskap för mig. Om formen är god nog nog att ställa upp i masters-klassen om ett år ;)

/Anna

Att vara både stolt och lite avis

För precis ett år sedan var vi och tittade på när lillebror tävlade i crossfit. Döttrarna och jag. Ingen av oss hade börjat träna på riktigt då men vi satt som hänförda allihop, nickade gillande, slog oss kaxigt för bröstet och sa att jorå, visst skulle vi tävla en vacker dag vi andra med... Det såg ju så galet roligt ut. 

På söndag är det dags för samma tävling och jorå, en av oss infriar visst sitt löfte redan i år. Maja kommer att göra sin morbror sällskap och gör tävlingsdebut bara 7 månader efter hon började träna. Och jag och hennes storasyster kommer sitta på läktaren med hjärtan svällande av stolthet. Vi kommer skrika oss hesa, vi kommer pusha och vi kommer heja. Och så kommer vi vara lite, lite avundsjuka. Avundsjuka på hennes mod, hennes utveckling och hennes jävlaranamma. Att hon den minsta, var den modigaste av oss. Lite snack men mycket verkstad. Lite till skillnad mot oss andra två <3

Håll gärna en tumme eller två :)

Kram Anna

Att ersätta kramar med varm choklad

Men seriöst. Hur mycket kan man frysa egentligen? Visst känns det som om kylan går genom ben och märg och det inte spelar någon roll hur mycket man har på sig? Det är ju knappt ens kallt ute men den fuktiga kylan är verkligen fruktansvärt! Hatar verkligen att frysa, det är absolut något av det värsta jag vet. Trots dubbla tjocktröjor, varm vinterjacka, raggsockar, vinterkängor, mössa och vantar så huttrar jag ihjäl mig redan på väg till tåget på morgonen och sedan är det som om kroppen inte tinar förrän jag kryper ner i sängen under mitt varma täcke (iklädd flanellpyjamas och raggsockar)  på kvällen. Nä, fy bövelen säger jag. 

Dricka varmt är bra och att värma frusna händer mot en varm kopp är underbart. Och dessutom är varm choklad som balsam för själen så det blir det en kopp av ikväll. Kanske den får kalla januari att kännas lite varmare... Barnen är hos sin pappa denna veckan så annars kunde eventuellt kramar med dem haft samma effekt kan man tänka. Kanske är det helt enkelt bristen på kramar som gör mig så frusen nu för tiden... ;)

/Anna

Att ladda för en måndag

Okej, måndag. Bring it on! Nu kör vi :) 

Ärligt, nu är det faktiskt förbannat motigt. Jag är så grymt trött på mörkret och kylan. Jag behöver dagsljus och jag behöver värme. Fryser ju för tusan snart ihjäl. Fryser fast jag bor i tjocka kläder. Mörkret gör mig trött så trött. Skulle kunna sova ungefär hur mycket som helst.  Men jag vet ju att det vänder snart. Snart snart kommer solen tillbaks och med den torra gator och lite värme. Dropp från taket och vårkänslor. Det kommer att bli så härligt så. Men fram till dess är det bara att bita ihop lite till...

#ändainikaklet #snartärdetvår #pepp

Att längta efter London

Har haft en sådan enorm längtan efter London de senaste veckorna. Sådär otroligt mycket längtan. Så mycket att jag knappt kan tänka på något annat ;) Ett år sedan jag var där tillsammans med lillasyster och våra kompisar. Kanske är det därför jag längtar så mycket, för att det var samma tid förra året vi åkte dit. En fantastisk resa till en fantastisk stad var det iallafall. Som jag mer än gärna besöker igen. 

Men nu i vår har jag en annan resa inplanerad så det lär tyvärr dröja innan jag får chansen att åka tillbaks. Men september i London kan väl inte vara fel det heller va? Kanske, om jag vinner på lotteri ;)

Kram Anna

Att undra vad som hände...

När hände det här? Hur gick det till? Varför hängde jag inte med? Och varför blev inte JAG äldre under tiden? ;)

När det är slut på riktigt

Idag fick jag papper på att jag inte längre är gift... 

Trots att det är ett bra och ömsesidigt beslut och trots att vi båda är mycket nöjda med det, så var det... konstigt. Att se det på papper. Så slutgiltigt. Nu är det över på riktigt. 24 fina år och tre fantastiska barn senare. 24 år är riktigt, riktigt många år av mitt liv. En bra bit mer än hälften. Jag har inte varit ensam sedan jag var 16 år. När man är 16 är man ju inte ens vuxen. Jag har aldrig varit vuxen och varit ensam. Även om jag på många sätt har hunnit vänja mig vid ensamheten de här åtta månaderna som  har gått sedan jag flyttade så känns det tomt. Tomt men ändå skönt. Det är dubbelt det där. Jag är lycklig för det som varit men jag är också glad över hur modiga vi var när vi tog beslutet att fortsätta våra liv på varsitt håll när vi inte längre klarade av att göra varandra lyckliga. Det var ett stort beslut och det var förstås viktigt att det blir rätt med tanke på att det finns tre underbara barn som påverkades rejält. Men det var rätt beslut. Tack och lov. 

Men nu är ett, på många sätt, bra äktenskap till ända och det är dags att blicka framåt. Jag är tacksam över allt som varit men nu är det fokus på mitt nya liv. Mitt nya liv som jag trivs alldeles förträffligt med. Jag har lärt mig att umgås med mig själv igen. Och trivas med det. I dag gör jag bokslut med det gamla och skänker en extra tanke till den fantastiska människa som jag levt med sedan jag var så ung, som jag älskat så stor del av mitt liv och som jag fått de bästa ungarna tillsammans med. Och som förstås alltid kommer vara en stor del av mitt liv. En vacker dag kommer vi att bli mormor och morfar och farmor och farfar till samma barnbarn. Bara en sådan sak ;)

Kram/Anna 

Att säga ja istället för att säga nej...

När man drabbas utav utmattning så är det första man behöver lära sig att säga nej. För troligtvis har man sagt ja för länge och nejen är därför en överlevnadsstrategi. Och det är bra på många sätt. Att säga nej åt sådant som bara drar energi och att själv sätta sina gränser för hur mycket man pallar.  Det måste man klara av och det har man troligtvis varit ganska kass på när man blir sjuk av stress. Men... Det trista är att man lär sig säga så mycket nej att det tillslut oreflekterat går automatiskt. Fortfarande troligtvis som en överlevnadsgrej. Men ändå. Efter ett tag med nej, blir livet ganska tråkigt. Lugnt och skönt, visst, men trist. Oändligt trist. Och allt blir ganska läskigt. Att lista ut om man borde välja ja eller nej i olika situationer kräver mer energi än vad man kan ana. Beslutsångesten drar mängder av energi. Man duckar för alla utmaningar och för de äventyr som livet har en förmåga att bjuda på bara man vågar lyfta blicken en smula.

Sedan en dag så bestämmer man sig för att börja säga ja igen. Troligtvis på grund av att livet är för kort för att fortsätta nej. Vi har ju bara ett liv och vem vill inte leva det fullt ut? Att fortfarande vara vaksam över att inte säga ja av fel anledningar såsom förväntningar och krav från andra eller av gammal vana. Energitjuvar skall hålla kort och de människor som försöker avkräva ett ja skall nonchaleras. Men man börjar säga ja för att man vill. Inne i hjärtat. För att man är nyfiken på vad som händer vid ett ja. För att man vill utmana sig själv, spränga sina gränser och leva livet fullt ut. 

Att vara där då man säger ja och omfamnar livet och inte säger nej per automatik längre måste väl vara ett bra tecken på att man börjar tillfriskna ganska rejält va? Om jag skulle beskriva känslan för er som inte riktigt är där som jag är just nu, utan rent av har en bit kvar till ni är beredda att säga ja igen så kan jag beskriva det. Så ni vet när det händer er. Det är som en gammal våt filt glider av er. Det är som om livet får lite mer färg (trots att det är mörkaste, kallaste, blötaste januari). Det är som om all oro bara rinner av kroppen. Och beslutet bara kommer. Beslutet att nu får det vara nog. Nu är det är dags att leva på 100% igen. Livet har för mycket att erbjuda.

Och ni kan inte ana hur befriande det känns :)

Kram på er! /Anna

Att tro att det är nu det händer

En fantastiskt inspirerande bok av en fantastiskt inspirerande kvinna!

Jag älskar ju yoga. Det vet ni ju. Jag har ju tjatat om det i åratal. Jag vet inte hur många gånger under de senaste åren jag har skrivit om min kärlek till denna träningsform och livsstil. Den var en sådan enormt stor del av mitt liv, men i samband med min utmattning så var det något som ändrades. Inte kärleken. Inte alls. Men mitt sätt att förhålla mig till den. Från att ha levt och andats yoga dagligen i flera, flera år både som instruktör men även personligt så gick det inte längre. Det tog bara stopp. Det var ångest så fort jag rullade ut mattan. Det gjorde ont både i kropp och själ och det gick inte att andas ordentligt. Förstås att jag borde kämpat på, men känslorna gjorde mig så ledsen och besviken att jag tappade all lust. Många använder ju yoga som en del i rehabiliteringen efter en utmattning med mycket goda resultat. Men för mig var det precis tvärtom. Jag försökte köra hemma själv och jag prövade att gå till andra instruktörer men det ville sig inte alls. Nu har det gått dryga tre år sedan jag instruerade min sista klass och det är nog först nu som jag har tagit mig igenom den enorma besvikelse jag känt. 

Jag tror faktiskt att det är först nu jag börjar bli redo igen. Jag har längtat och längtat i tre långa år, men jag har nog inte varit redo kasta mig ut förrän nu. Jag tror att jag har ställt för höga krav på mig själv och att besvikelsen över att ha tappat rörlighet, teknik, styrka och förmågan till att hålla fokus har varit för stor. Men jag tror att jag är beredd på att börja om. Att börja från början igen. Att rulla ut mattan utan att ställa några krav på mig själv. Att börja öva på andningen igen. Jag har lovat mig själv att förutsättningslöst ge yogan utrymme i mitt liv. Jag längtar efter det, men samtidigt skall jag erkänna att jag är skraj. Skraj att bli besviken en gång till. Skraj över att det inte skall fungera. Skraj över att hela mitt väsen kommer protestera av stillheten. Den stillhet som jag egentligen älskar. 

Men efter att ha startat året med några härliga spadygn och med inspirationen på topp så hoppas jag att det skall gå vägen. Snart är det jag som rullar ut mattan igen ;)

/Anna

Att bli tipptopp igen!

Men hur lycklig blev inte jag när äldsta dottern började arbeta som fristående hudvårdskonsult för Mary Kay  och jag äntligen fick tillgång till den bästa hudvården igen? Jag arbetade ju själv med produkterna innan lillebror föddes och älskade dem redan då, men slutade för att jag inte riktigt hade den tiden som krävdes. Efter det så har det varit lite svårt att få tag på dem eftersom de inte säljs i affärer utan bara av fristående hudvårdskonsulter. Och nu arbetar dottern som det! Tjoho! Nu kommer ansiktet bli tipptopp igen :)

/Anna

Så var det nästan vardag igen...

Så var det vardag igen. Vilken härlig ledighet vi har haft, jag är verkligen utvilad på riktigt efter dessa sköna lediga slappa veckor. Och taggad. Inte till mörka tidiga mornar och inte till  lite för långa arbetsdagar. Men för övrigt så är jag  laddad för vårterminen. Hade det inte varit mörkt, blött och kallt så tror jag banne mig att allt hade varit perfekt. Då hade jag inte haft något att ha ont i magen för. Men vi går mot ljusare tider och med ljuset kommer också vardagen flyta på bättre. Så är det ju varje år...

Barnen började vårterminen med studiedag och jag började den med en ledig onsdag så vi fick en extra ledig dag hemma. Men i morse ställde vi klockan i ett tappert försök att vända tillbaks dygnet. fast det gick ärligt talat sådär. Vi kravlade inte ur sängen förrän klockan var tio iallafall. Det kommer med andra ord bli fruktansvärt för oss alla tre i morgon bitti ;)

Ikväll väntar träning. Har fått tränat en del under ledigheten men inte sådär regelbundet som jag så gärna vill. Det har berott på halsont som har kommit och gått men nu hoppas jag att den har gett med sig så att jag kan träna på som vanligt. Att träna regelbundet är verkligen ett bra sätt att bemästra vardagen. Något att längta efter. Kan verkligen se fram emot att få träna en hel dag. Skönt att vara där igen. Det var ett tag sedan...

Kramkram /Anna

Att vara kvar i ledighetsbubblan

Jisses vilka slappa dagar. Som vanligt är vi grymma på att vända på dygnet så fort vi är lediga men nu börjar det brinna i knutarna att hinna vända tillbaks det igen för vardagen är bannemig snart här! På onsdag tänker jag att jag skall jobba och barnen börjar skolan på torsdag igen. Inte går det att sitta uppe till mitt i natten då. Att sova till klockan är elva och inte komma ur pyjamasen förrän det är dags att hoppa i den igen. Det håller inte ;) 

Planen för dagen var att slänga ut den barrande granen och stuva in julgrejerna i förrådet igen, men det gick visst lite sådär med det... Läsa, lyssna på musik, spela kort och bara soffhänga är ju så mycket mysigare... Kanske är det i morgon det händer... Kanske är det även då vi gör något åt det tomma kylskåpet. Det ekar tomt, men inte ens det har fått oss att klä på oss för att cykla och handla. Men hemmabubblan är rätt härlig att stanna i ändå...

Kram på er /Anna

Att göra lite prioriteringar och att sätta upp mål

Som vanligt så tycker jag ju att det är vansinnigt härligt med ett nytt år. För mig är det viktigt att få göra bokslut med det gamla och att dra upp riktlinjerna inför vad som komma skall. Det handlar inte om några direkta nyårslöften utan bara lite tankar på vad som skall få forma mitt liv det kommande året. Jag tycker att det är skönt att skriva ner mina målsättningar och kunna gå tillbaks och läsa dem igen om jag skulle känna mig vilsen. Här finns inga måsten och inga borden. Det här är bara vad jag vill, vad jag längtar efter och vad jag kommer må bra av...

Prioriteringar 2015:

Att älska. Mina barn, mina vänner, min familj, mig själv och min omvärld.... Jag tror att kärlek är lösningen på det mesta och det bästa sättet att rädda den här planeten från undergång är att sprida den. Att älska villkorslöst är att öppna upp sitt eget hjärta på vid gavel, med risk för att bli sårad förstås. Men den risken är bara att ta. Det är det enda sättet...

Att vila. Reflektion och återhämtning är inte bara livsnödvändigt utan också väldigt skönt och utvecklande. Jag vill älska yogan igen. Jag vill stirra på himlen och stilla intensiva tankar. Jag vill sova så mycket som min kropp behöver. Jag vill vila i nuet och njuta av livet. 

Att säga ja. Att inte låta mina egna rädslor stoppa mig. Livet blir bara så fantastiskt som man själv gör det. Om man bara vågar släppa taget en smula så väntar äventyren bakom hörnet.

   

Konkreta mätbara mål 2015:

Klara av att göra en pullup och ta 100 kg marklyft, Borde gå med lite jävlaranamma! För att klara detta tänker jag fortsätta äta och träna bra. Sedan tror jag att det ger sig av sig själv.

Ungefär så tänker jag. Hur tänker du?/Anna

Att starta 2015 på det bästa sättet av alla

Hej på er!

Hoppas att ni har fått en fin start på det nya året. Och att ni precis som jag är pepp på vad som ligger framför oss. 2014 var på många sätt ett omvälvande, men ändå riktigt bra år. Men jag tror faktiskt att 2015 kan toppa det. Har en riktigt bra magkänsla inför framtiden :)

Jag har ju tillbringat de två första dygnen av 2015 på spa tillsammans med en god vän. Vi åkte till Asia Spa i Varberg för att fira in det nya året, vilket vi gjorde med en fantastisk 9 rätters japansk meny följt av lite skumpa vid tolvslaget och discodans efter det. Ett annorlunda och kul sätt att fira nyår på helt klart! 

Sedan har vi ju spaat såklart. Tills vi blev som russin. Älskar att spaa. Det får mig att må fantastiskt och jag känner mig inte bara extremt utvilad utan även superenergisk och kreativ och hur pepp som helst. En mycket härlig känsla. Och jag som dessutom blir extremt pepp bara av att det är nyår och har ett blankt härligt år framför mig... Ja ni kan ju tänka er hur taggad jag är ;)

Just Asia Spa i Varberg har jag besökt förut och jag gillar det verkligen. Inredningen är helt fantastiskt och får mig att vilja göra om hela hemmet i samma stil. Dock var det en liten besvikelse att precis som förra gången jag var där så hade många av gästerna där  lite svårt att respektera hur man uppför sig på Spa. För mig är det verkligen superviktigt att det är lugnt och tyst och blir därför rejält störd när folk gafflar på med kompisarna precis som om de var hemma i vardagsrummet. Klart att man skall få prata med varandra  men med små bokstäver. Tyvärr så förstör det lite av upplevelsen när det inte är tyst och stilla... Tycker jag. 

Bilder: Asia Spa

Som vanligt har jag satt upp lite mål för det kommande året och vilka de är skall jag förstås dela med mig av framöver. Men just nu skall jag bara försöka stanna kvar i spamood och bädda ner mig i soffan med en härlig bok. Att behålla den sköna känslan länge, länge och dra ut på njutningen så länge det bara går...

Kram på er! /Anna