När det är slut på riktigt

Idag fick jag papper på att jag inte längre är gift... 

Trots att det är ett bra och ömsesidigt beslut och trots att vi båda är mycket nöjda med det, så var det... konstigt. Att se det på papper. Så slutgiltigt. Nu är det över på riktigt. 24 fina år och tre fantastiska barn senare. 24 år är riktigt, riktigt många år av mitt liv. En bra bit mer än hälften. Jag har inte varit ensam sedan jag var 16 år. När man är 16 är man ju inte ens vuxen. Jag har aldrig varit vuxen och varit ensam. Även om jag på många sätt har hunnit vänja mig vid ensamheten de här åtta månaderna som  har gått sedan jag flyttade så känns det tomt. Tomt men ändå skönt. Det är dubbelt det där. Jag är lycklig för det som varit men jag är också glad över hur modiga vi var när vi tog beslutet att fortsätta våra liv på varsitt håll när vi inte längre klarade av att göra varandra lyckliga. Det var ett stort beslut och det var förstås viktigt att det blir rätt med tanke på att det finns tre underbara barn som påverkades rejält. Men det var rätt beslut. Tack och lov. 

Men nu är ett, på många sätt, bra äktenskap till ända och det är dags att blicka framåt. Jag är tacksam över allt som varit men nu är det fokus på mitt nya liv. Mitt nya liv som jag trivs alldeles förträffligt med. Jag har lärt mig att umgås med mig själv igen. Och trivas med det. I dag gör jag bokslut med det gamla och skänker en extra tanke till den fantastiska människa som jag levt med sedan jag var så ung, som jag älskat så stor del av mitt liv och som jag fått de bästa ungarna tillsammans med. Och som förstås alltid kommer vara en stor del av mitt liv. En vacker dag kommer vi att bli mormor och morfar och farmor och farfar till samma barnbarn. Bara en sådan sak ;)

Kram/Anna