Att säga ja istället för att säga nej...

När man drabbas utav utmattning så är det första man behöver lära sig att säga nej. För troligtvis har man sagt ja för länge och nejen är därför en överlevnadsstrategi. Och det är bra på många sätt. Att säga nej åt sådant som bara drar energi och att själv sätta sina gränser för hur mycket man pallar.  Det måste man klara av och det har man troligtvis varit ganska kass på när man blir sjuk av stress. Men... Det trista är att man lär sig säga så mycket nej att det tillslut oreflekterat går automatiskt. Fortfarande troligtvis som en överlevnadsgrej. Men ändå. Efter ett tag med nej, blir livet ganska tråkigt. Lugnt och skönt, visst, men trist. Oändligt trist. Och allt blir ganska läskigt. Att lista ut om man borde välja ja eller nej i olika situationer kräver mer energi än vad man kan ana. Beslutsångesten drar mängder av energi. Man duckar för alla utmaningar och för de äventyr som livet har en förmåga att bjuda på bara man vågar lyfta blicken en smula.

Sedan en dag så bestämmer man sig för att börja säga ja igen. Troligtvis på grund av att livet är för kort för att fortsätta nej. Vi har ju bara ett liv och vem vill inte leva det fullt ut? Att fortfarande vara vaksam över att inte säga ja av fel anledningar såsom förväntningar och krav från andra eller av gammal vana. Energitjuvar skall hålla kort och de människor som försöker avkräva ett ja skall nonchaleras. Men man börjar säga ja för att man vill. Inne i hjärtat. För att man är nyfiken på vad som händer vid ett ja. För att man vill utmana sig själv, spränga sina gränser och leva livet fullt ut. 

Att vara där då man säger ja och omfamnar livet och inte säger nej per automatik längre måste väl vara ett bra tecken på att man börjar tillfriskna ganska rejält va? Om jag skulle beskriva känslan för er som inte riktigt är där som jag är just nu, utan rent av har en bit kvar till ni är beredda att säga ja igen så kan jag beskriva det. Så ni vet när det händer er. Det är som en gammal våt filt glider av er. Det är som om livet får lite mer färg (trots att det är mörkaste, kallaste, blötaste januari). Det är som om all oro bara rinner av kroppen. Och beslutet bara kommer. Beslutet att nu får det vara nog. Nu är det är dags att leva på 100% igen. Livet har för mycket att erbjuda.

Och ni kan inte ana hur befriande det känns :)

Kram på er! /Anna