Fylld av hopp

Att drabbas av utmattningssyndrom som jag gjorde för 1½ år sedan innebar för mig att jag tappade tron på framtiden en smula. Jag hade svårt att se fram mot saker, svårt att planera och kände mest stress utav att tänka på så lite som en timme framåt i tiden. Alla hinder kändes oöverstigliga och det handlade mest om att ta en dag i taget, en timme i taget för att överhuvud orka ta sig igenom livet. På ett sätt har det tillslut blivit ett sätt att leva, ett sätt att hantera vardagen och livet. Och tillslut har jag kommit till den punkt där jag knappt längre reflekterat över att jag helt och hållet har saknat framtidstro. Jag tror det här är ett ganska klassiskt sätt att hantera stress och ångest på och inte på något sätt unikt för mig. Till en början blev jag ju till och med uppmanad av min läkare att det var så jag skulle hantera livet. Att inte ta ut någonting i förskott utan bara ta en timme i taget, en dag i taget. 

Bara det att jag råkade fastna i det där.

Detta har jag som sagt knappt reflekterat över förrän en dag för några veckor sedan när jag plötsligt insåg att jag har massor av saker att se fram mot. Istället för att ha ångest över uppbokade helger och kommande åtaganden så kände jag helt plötsligt inte samma stress över detta som tidigare, utan istället en glädje över kommande roligheter. Jag insåg även att jag på sätt och vis ser fram emot att börja jobba när skolan är klar och bara det är väl ändå ett tecken på långsamt tillfrisknande. Jag har helt enkelt släppt panikkänslorna över att leva mitt liv igen fullt ut igen...

Helt plötsligt känner jag mig lite nykär i livet, och det mina vänner är inte en sådan liten seger!

Kram på er!

/Anna