Lycka...

Yoga har sedan jag började utöva det för 5år sedan blivit något av den ultimata njutningen för mig. Jag har  tränat ungefär 4 pass i veckan regelbundet och det har varit ljuvligt varenda gång. Det finns knappt något som kan mäta sig med känslan av en kropp och knopp i total balans. Kroppen är stark och smidig och det så är även själen. Du blir euforisk samtidigt som du blir lugn och dämpad. Lite konstigt men ack så underbart!

I våras när jag blev sjuk förvandlades yogan till min stora sorg till något negativt. Jag höll flera klasser i veckan trots att jag var sjuk ,fick ställa in flera gånger och det blev mer en press än en njutning att gå dit. Försökte hålla modet uppe men lyckades väl sådärbra. Oron över sjukan och bristen på ork lyste nog genom mer än vad jag ville erkänna. När terminen tog slut så var jag helt slut och lusten till att yoga var helt bortblåst. Fatta vilken sorg att helt plötsligt har något av det mest positiva du har i livet förvandlats till något negativt.



När höstterminen drog igång avstod jag från att leda några klasser. I första hand för att jag fortfarande inte är frisk men även till viss del för att lusten var som bortblåst.

Men de senaste veckorna har jag så smått känt att längtan har vaknat till liv igen. I morse rullade jag ut mattan för första gången på länge, länge, för att göra några uppmjukande övningar för min stackars onda rygg och helt plötsligt när jag satt där så glimmade det till. Känslan över hur mycket jag har saknat det, känslan över hur ljuvligt det kan vara. Känslan av att bli förälskad om igen och  jag blev så lycklig att en en liten tår rann nerför kinden...

Nu är jag full av tillförsikt, jag inser att det kommer bli tufft att komma igång igen. Jag är fortfarande inte frisk, ryggskottet sitter där det sitter. Men om jag bara är rädd om känslan jag kände i morse och lyssnar på min egen kropp så skall jag nog hitta tillbaks till min kärlek igen. Och det gör mig så vansinnigt lycklig!