Att utmana den största av rädslor

Tänkte jag skulle berätta en sak för er. Vad jag har sysslat med de senaste veckorna, frånsett då jag varit däckad av förkylning och inflammation i magen. Då har jag tränat. På vår nya crossfit-box!!!! Jo så är det, vi har äntligen fått en egen box här i stan och där har jag blivit medlem. Tillsammans med A,min pluggkompis,(vi behöver något nytt att göra ihop nu när vi inte pluggar längre) och tillsammans med lillasyster. Och detta mina vänner är L Ä T T den läskigaste utmaningen jag har ställt mig själv inför under mitt snart 41-åriga liv. Och då är jag inte den som bangar för läskigheter ;)

Crossfit har jag ju prövat på förut. Jag har tränat några gånger i brorsans box och jag och lillasyster har ju även kört en del hemma. Men att träna på riktigt med coacher som hjälper en genom passet varje gång är ju naturligtvis något helt annat. Jag fullkomligt älskar och då menar jag Ä L S K A R träningsformen men samtidigt är jag fullständigt skräckslagen inför varje pass. För för mig handlar det inte bara om den fysiska utmaningen utan för mig är den allra största utmaningen den mentala. Att gå dit och ta plats bland de andra medlemmarna som är i betydligt bättre form än vad jag är när vågen står på nästan 20 kilo mer än vad den borde och när konditionen är den sämsta någonsin. Jag är långsammast och jag är klumpigast. Och det mina vänner är för mig en rejäl utmaning att bortse ifrån och sonika skita i. Jag inser att det bara är mitt eget självförtroende som står mellan mig och det liv jag vill leva, den personen som bor inne i mig, innanför de skal som jag har svårt att förlika mig med. Ingen annan än jag kan göra jobbet som krävs. Men samtidigt är det inte ju inte svårare än att bara gå dit och göra vad coacherna säger till mig att göra. Om jag bara gör det och inte låter mina rädslor stoppa mig då har jag ju vunnit största vinsten. Så det är precis det jag gör. Jag går dit fast jag är fasansfullt rädd, ger mitt yttersta på varje pass och svävar sedan endorfinhög hem lycklig över att vara ett steg närmare den forna toppform jag faktiskt hade en gång. 

Här och nu är livet och är det något jag har bestämt mig för så är det att faktiskt leva livet här och nu också. Livet är för kort för att vänta. Jag har i flera år drömt om detta och då kan jag inte låta mina rädslor stoppa mig. 

Så från och med nu skall ni få följa min resa mot forna toppformen. Troligtvis kommer jag behöva lite självförtroendeboost på vägen! Hoppas att ni vill hänga med. :)

Kram Anna