Vet inte vad jag skall skriva, för hur jag än försöker så fastnar inte rätt ord . Men jag är återigen förstummad och förkrossad över vilken grymhet vi människor besitter. Som vill varandra illa. Som känner sådant hat så att vi klarar av att passera alla gränser och tror oss ha rätten att släcka ett annat liv. Hur kan man hata så mycket? Vilken ilska det finns...
Det gör mig så förbannat ledsen.
När det dessutom drabbar barn och ungdomar då river det och sliter ännu mer i hjärtat. Har själv varit på läger med barn och ungdomar mängder av gånger. Tänk om... Det är inte alls långsökt att låta tankarna vandra iväg åt det hållet.
Men det hela är ändå större än så. Det handlar inte bara om vad som har hänt i Norge. Det kommer oss nära och därför gör det extra ont. Nej, det handlar om allt hat! Att vissa anser sig ha rätten att leka gud. Att de anser sig vara bättre och viktigare än andra. Och jag är så jäkla rädd. Det känns som om det eskalerar...
Vi har fått den här planeten till låns. Vi anländer till den på precis samma sätt. Allihop! Vi har samma värde precis varenda en. Vår tid här är begränsad och det är vår förbannade skyldighet att vissa våra medmänniskor respekt, förståelse, omtanke och kärlek.
Helskotta också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar