Att vara redo

Om precis en vecka landar jag i ett soligt och varmt Turkiet och har tillsammans med tre kompisar en skön semestervecka framför mig. Jag skall sola, bada, sova, läsa böcker, träna, partaja, slappa, turista och bara har det så obeskrivligt härligt! Det är nästan så att jag är avundsjuk på mig själv så underbart det skall bli ;)

Shorts: Cubus,  Linne: KappAhl

Och nu är jag sååå redo. En ny sommargarderob är fixad. Skitkul att alla sommarkläder från förra sommaren är för stora bortsett från det stora hålet i min plånbok. Det är INTE billigt att byta garderob. Om än vansinnigt roligt på så många sätt! Även två nya bikinisar blev inhandlade igår. Min förhoppning var ju att det skulle gå lite lättare än vad det brukar göra nu när jag har gått ner ganska många storlekar, men jag kan meddela att det var precis lika svårt som vanligt. Hur alla andra tjejer med stora boobisar bär sig åt kan jag inte för mitt liv förstå. Jag fattar verkligen inte, men det kanske är kombon stora tuttrar och tuttrar med häng som gör att det känns omöjligt ;) Men efter mycket om och men kom jag tillslut hem med två som blev riktigt, riktigt bra så jag är mer än nöjd!

Så jodå, jag är hur redo som helst!

Pöss/Anna

Att ha ett gäng bonusar

Redo för kalas!

Min älskade guddotter fyller 14 (!!!!) år om några dagar och jag ser fram mot att få fira henne och att få umgås med henne och hennes familj i helgen. Passar fint när min egen familj är ute och flyger och far på alla möjliga håll. Döttrarna är i Halmstad och umgås med morbror och kusiner och lillebror hänger med sina andra kusiner hela helgen. 

Då passar jag på att tanka kärlek med min bonusfamilj. Inte det sämsta att ha en sådan om ni frågar mig <3

/Anna

Att ändra på sitt sätt att tänka och att äta

Jag får många frågor som rör min kost. Hur jag tänker med maten och vad jag har gjort för förändringar.

Först och främst måste jag bara berätta att min relation till mat är allt annat än okomplicerad. Har alltid, så länge kan kan minnas varit en njutningsmänniska och en känsloätare. De senaste åren har jag jobbat hårt på att avdramatisera ätandet. Jag har försökt ändra fokus från njutning till näring. Maten är det bränsle min kropp behöver. Och det är det. Endast. Känsloäter jag så äter jag för mycket. Så är det bara. Jag äter när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är stressad, för att dämpa ångest. För att varva ner. Och äter jag för mycket så får jag dåligt samvete och känner mig misslyckad. Och förstås så lägger jag på mig för mycket fluff. Så här har det varit sedan många, många år tillbaka. Vilket gör det hela ganska komplicerat.

Men insikten har jag haft ett tag. Och jag har jobbat hårt med den. Eftersom det främst är kolhydraterna som jag överäter (de triggar igång hela belönings- och njutningcentrat i hjärnan på mig) så försöker jag låta bli dem så gott det går. Det är steg ett. Fokus på vad min kropp behöver. Den behöver protein och den behöver fett i första hand. Så det är vad den får. Jag strävar efter att 10% av den energi jag får i mig varje dag kommer från kolhydrater, 50% från protein och 40% från fett. Just nu går jag på Bootcamp (som innebär mycket träning och lite lägre energiintag under tre månader med mål för att tappa fettvikt) tillsammans med ett gäng på gymmet och då försöker jag öka proteinintaget lite ytterligare för att minska risken att förlora muskelmassa. Det här är kost som min kropp mår bra av. Ändå faller jag dit ibland. Jag tänker att det är som det är. Ingen idé att må dåligt över det. Shit happens och på´t igen bara. Att känna skuld och dåligt samvete är inte ett dugg konstruktivt.

Steg två för mig har varit att släppa fokus på vågen. Vad jag väger, vilken målvikt jag har är inte längre intressant. Och det mina vänner har varit en kamp att komma dit. Jag har varit EXTREMT viktfixerad så länge men det har ju ärligt bara fått mig att må dåligt. Nu är det fokus på fettprocenten i kroppen. Jag vill ner till en hälsosam siffra. Jag har en bit kvar, men jag är på väg och det får ta den tiden det tar.

Att ändra gamla tankemönster är ingen quickfix. Det tar tid. Det kräver eftertanke och det är ett hårt arbete. Men för mig var det dags nu. Jag var mogen att ändra min syn på mat. Att jobba bort fokus på tillfredsställelse och istället se maten som bränsle har varit skitjobbigt rent ut sagt. Det är som ett litet barn som skall släppa sin snuttefilt. Men jag var redo. Det var inte längre värt det. De negativa effekterna på mitt liv blev för stora. Vikten skenade och hade jag inte dragit i handbromsen så hade det kunna sluta ungefär vart som helst. Dessutom var jag i rätt skede i livet. En stor livsförändring som en skilsmässa innebar att jag kunde etablera nya vanor, nya mönster. Våga tänka nytt. Orka tänka nytt.

Sist men inte minst, så gäller det att vara ödmjuk inför sig själv och förändringen. Man faller vissa dagar men man reser sig igen, borstar av sig och går vidare. Jag försöker identifiera mina styrkor och mina svagheter och jag kan säga att jag lär mig någonting nytt om sig själv varje dag. För mig är den absolut största utmaningen att vara snäll mot mig själv. Att klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat, även de dagar som jag faller igenom. Mitt värde ligger inte i hur bra jag lyckas, det ligger i modet att släppa taget om någonting som var tryggt, men som inte fungerade och inte fick mig att må bra. Det mina vänner, är den verkliga resan...

Kram på er! /Anna

Vad som är det allra allra bästa

Det allra, allra bästa med vår lägenhet är balkongen. Älskar att den är inglasad och man kan öppna precis så många fönster som behövs för att få en behaglig temperatur. Den härliga utsikten över sjön. Det faktum att solen skiner där nästan hela dagen och ända till solen går ner. Bästa hängastället på våren och sommaren

Vad vi njuter av den... 

Kram Anna

 

Att ha träffat den rätta...

Vaknade en tidig morgon, mitt i en dröm. Drömmen var så intensiv och berörde mig så djupt att jag inte har släppt den än för i min dröm träffade jag honom, den som jag kommer att älska.

Han som fick mitt hjärta att bulta igen och som såg på mig med en blick fylld av värme och kärlek. Han som höll mig nära, nära och som fick mina andetag att gå i samma takt som hans. Han vars vackra ögon såg min själ och som sa, jag är din...

Drömmen var så verklig att jag fortfarande var kvar i omfamningen när jag vaknade och allt jag kunde känna var lycka över att han finns. Han finns därute och jag kommer att träffa honom. En vacker dag. När mitt hjärta är redo. Drömmen fyllde mig med sådan tillförsikt och glädje. Det är inte kört för mig. Jag kommer känna kärleken igen... Han finns därute. Jag skall bara våga lyfta blicken så jag inte missar honom...

Kram

Att försöka njuta

Som vanligt den här tiden på året så blir man helt förbluffad över hur livet kan köra ihop sig så till den milda grad. Man är så grymt laddad för våren. Det härliga vädret och alla roliga saker man har framför sig. Och helt plötsligt. Boom, så är det precis som om himlen öppnar sig och ner faller tusentals bollar i olika storlek och olika färg och man skall bara fånga dem NUUUU! Helst på volley så att de inte studsar iväg och blir liggande i något hörn med risk att bli bortglömda... En del skall passas vidare, en del skall läggas undan och en del gäller det att hålla i luften. Förstår inte hur det kan bli såhär varendaste år. Man tycker man har läget under kontroll. Men inte då... Och det gäller både arbetet och privat. Gaaahhhhh... Försöker sortera och strukturera upp efter bästa förmåga, men när allt kommer på en och samma gång har jag galet svårt att prioritera...

Sedan har jag nog ställt till det lite extra för mig i år (till skillnad mot förra året när jag skilde mig, flyttade, skrev klart min magisteruppsats och sökte jobb denna månaden) eftersom jag drar på semester om mindre än två veckor. Förstås att jag önskar att jag har fångat upp alla bollar till dess. Klart man vill gå på semester och känna att läget är under kontroll. Det är ju högst mänskligt och det faktum att jag har en deadline stressar ju inte upp mig mindre direkt.

Men... Faktum är... Att om ca en månad så är den stressiga perioden över. Precis som den faktiskt är varje år. Om en månad så har allt fallit på plats, läget är under kontroll och man undrar varför man stressade upp sig så galet mycket när livet ändå är så härligt, solen skiner och man har så mycket roligt som händer i livet ;)

Njut av våren nu vänner, det dröjer till den är här nästa gång! Kram Anna

Att behöva köpa nytt

Blev visst tvungen att investera i lite nya träningskläder tillslut. De gamla är både alldeles för få, alldeles för urtvättade och (hoppsanikalopsan) för stora. Så förra veckan blev det storshopping för min del. Två nya par tights och två nya linnen blev det nu i första vändan. Kommer behöva ännu mer framöver men jag behåller de lite för stora kläderna ett tag till så fungerar det. Inser även att mina sport-bhar börjar bli lite stora vilket jag nästan är mest glad över. Att vara storbystad och att tycka om att hoppa, springa och skutta är inte den bästa kombon om man säger. Det är faktiskt inte skitskönt alls, så om jag kunde får krympa lite där med så vore jag mer än nöjd ;)

Iallafall var det fantastiskt roligt att köpa kläder i storlek M och inte XL som tidigare. Finns liksom ett helt annat utbud att välja på.Vilket förstås är helt vrickat. Tro fasen man vill ha snygga och välsittande kläder fast man har lite fluff utanpå kroppen. Eller rättare sagt, då är det nästan ännu viktigare. Det kan ju vara motigt nog att komma iväg och träna när man har en kropp som inte riktigt är så stark eller smidig man kunde önska. Då är det ju hur viktigt som helst att man har kläder som fungerar skulle jag säga. Eller så har det varit för mig iallafall. 

Nästa vecka väntar nästa utmaning. Dags att införskaffa ny bikini. I min fantasi så har jag fått för mig att även det kommer gå lättare än innan, men jag vet inte riktigt om jag kanske lurar mig själv. Att pröva och hitta ny bikini är något av det svåraste jag vet, jag gör det inte om jag inte är absolut tvungen, men eftersom jag älskar sol och bad så behöver jag ha en (eller helst två) som faktiskt fungerar. En solsemester hägrar om bara några veckor och nu är är det således en nödvändighet att hitta en ny. Den förra är helt urtvättad och troligen för stor. Skall bli spännande och se hur det går. Återkommer i frågan ;)

Att ha det lite mörkt

Nu är det snart ett år sedan som barnen och jag flyttade och vi trivs väldigt bra i vårt nya hem. Vi har boat in oss och det känns som hemma. Vi har det vi behöver och det känns mysigt att komma hem. Två saker fattas dock fortfarande. Tavlor på vardagsrumsväggarna och vettig belysning i hallen och lillasysters sovrum. Värst av allt är det i hallen. Där har vi ingen lampa alls. Och vår hall är det enda utrymmet som inte har något fönster i lägenheten så där blir det verkligen mörkt. För övrigt är lägenheten ljus med fönster i tre väderstreck. Men hallen är liten, trång och helt utan ljuskälla. Hopplöst… Lite av problemet är att vi inte kan komma överens om vad vi skall ha för lampa. Det har nämligen visat sig att lillasysters och min smak när det kommer till inredning inte alls stämmer vidare bra överens. 

Lillasyster är ute efter något modernt, helst i koppar, något liknande den här. Och själv vill jag nog helst ha en tråkig men praktiskt plafondlampa… Men vi har ganska högt i tak så hon kanske har rätt lillasyster, att det skulle fungera med en hängande lampa? Fast i så fall skulle jag nog vilja ha en riktigt maffig kristallkrona. Det skulle väl vara något. I en liten mörk hall? En sådan här till exempel. Det skulle väl ge vår lite för trånga hyrestrea en liten touch av flärd och glamour? 

Hmm, vi får nog fundera ett tag till. Tack och lov har vi ju den ljusa årstiden framför oss men innan hösten kommer skall det sitta en lampa uppe, så är det bara. Inte en mörk vinter till och famla sig fram efter skor och nycklar och väskor och vantar på morgonen…

Kram Anna

Att ha tagit ett beslut

Tack för feedbacken jag fått på mina funderingar angående bloggens varande eller icke varande. Att skriva har verkligen blivit en stor del av mig och jag har beslutat mig för att fortsätta tillgodose mitt behov att uttrycka mig i text. I vilken form jag kommer fortsätta skriva vet jag inte riktigt än, men jag fortsätter här för nu så får jag fortsätta känna mig fram när det gäller inriktningen på bloggen. 

Nytt är att jag inte längre kommer dela blogginläggen från min privata facebook-sida (idag är det ca 200 av mina vänner som kommer den vägen och läser mina blogginlägg). Jag kommer dela inläggen på bloggens faceebook sida så för att kunna följa bloggen gilla gärna den sidan för de senaste uppdateringarna. Eller så följer ni bloggen på Bloglovin (länk finns här till höger). Easypeasy ;)

Kram på er! /Anna

En bloggs varande eller icke varande

Jag har svårt att hitta tiden till att blogga nuförtiden. Som ni förmodligen redan märkt ;) Och när tiden inte riktigt räcker till så är det ibland svårt att hitta inspirationen. Dessutom märker jag att desto mer sällan jag skriver desto mer censurerar jag mig själv. Det är precis som om jag måste prestera på topp de få gånger jag skriver, vilket förstås är löjligt som sjutton. Det finns inget att bevisa. Ni läsare är fantastiskt trogna och ni är lika många om jag så skriver ofta eller om jag skriver sällan. Vilket förstås är jätteroligt!

Men bloggvärlden har förändrats enormt under de åren jag har skrivit på nätet. Från att ha bloggat i dagboksform för de närmast sörjande, till att bilder och foton blev allt viktigare, och nu när bloggar behöver vara enormt nischade för att få besökare. Folk läser bloggar i mobilen i en annan utsträckning och då blir det krångligare att lämna kommentarer, så de har minskat drastiskt de senaste åren. Vilket förstås är tråkigt på många sätt eftersom det är interaktionen med läsarna som är spännande. Det är minst 300-400 personer som besöker min blogg dagligen och läser vad jag skriver och det är en handfull som ger feedback på det jag delar med mig av. Till 90% är de som lämnar kommentarer bloggare själva och förstår troligen hur mycket det betyder med gensvar.

Så är det, förutsättningarna ändras hela tiden och det är ju förstås på många sätt spännande. Men det får mig ändå att fundera på vad jag vill med mitt bloggande. Det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av, men nu kan jag ibland känna att det är lite olustigt att vara så transparent när gensvaret inte är så stort. Det kanske kan tyckas fånigt att reflektera över detta nu efter alla år av öppenhet. Men ärligt, det är någonting som har ändrats och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är... Men det får mig att fega en smula när jag skriver.

Skall fundera vidare ett tag på hur jag skall hantera bloggen. Om jag skall fortsätta som vanligt, om jag skall starta nytt med annat fokus. För jag tycker ju att det är fantastiskt roligt att skriva och skulle absolut sakna det. Eller om jag helt enkelt bara skall lägga ner. Jag vet inte riktigt. Skall fundera ett tag tror jag...

Kram Anna

Att minnas en härlig dag

Åh, vilken härlig ledig påskvecka vi har haft här hemma. Ambitionen var att träna och slappa hela veckan lång. Och det är precis vad vi har gjort. Superhärligt! Dessutom har det varit så soligt och skönt att det har varit skönt att varit utomhus. Och det är ju inte det sämsta efter den kalla gräsliga vintern då det varit en pina att sticka näsan utanför dörren ;)

Vi har inte bara tränat Crossfit under veckan, nej hör och häpna, vi har även varit ute och sprungit några gånger. Lillebror och jag. Sprungit har jag gjort endast en handfull gånger de senaste åren, har inte alls gjort det regelbundet sedan jag sprang Göteborgsvarvet 2008. Jag var tvungen att leta upp mitt gamla blogginlägg från en av dagar i livet som jag alltid kommer att minnas med stolthet: 

"Lördag 17 maj 2008, 

Shit, vad lycklig jag är! Vilken grej! Är så förbannat stolt över mig själv. Både att jag genomförde varvet och på sättet jag gjorde det!

Vi börjar från början… Vaknade i morse och kände mig både lite småförkyld och hängig. Men tänkte att INGENTING kan stoppa mig idag! Käkade en lätt frulle och begav mig sedan hem till mamsen och papsen. Sedan körde jag i mig lite havregrynsgröt hemma hos dem och precis innan loppet knäckte jag en banan. Matuppladdningen skulle visa sig vara fullt tillräcklig! Papsen bestämde sig att överge sin startgrupp för att springa med mig. Skitmysigt! Vi höll sällskap hela tiden och det kändes både tryggt och inspirerande att sällskapa med honom. Han har ju bra rutin på loppet och vet hur fort man kan springa utan att knäcka sig. När vi stod på startlinjen 15.09 och de dundrade på musik i högtalarna stod jag med tårar i ögonen.

Som jag har längtat efter detta! Har varit anmäld till loppet fyra gånger innan (första gången för elva år sedan). Men graviditet, benhinneinflammation, pajat knä och influensa har stoppat mig. Men idag fanns det inget som kunde stoppa mig! Jag var så taggad och laddad och såg verkligen fram mot att komma iväg! Jag hade laddat för att springa så pass långsamt att det inte skulle vara några problem att springa de 15 första kilometerna i alla fall. Längre än så hade jag inte planerat utan tänkte att jag får ta det som det kommer. 

När 5 kilometersskylten dök upp blev jag lite paff, det kändes nämligen knappt som om vi hade kommit i gång. Älvsborgsbron gick finfint och kilometerna på Hisingen flöt på bra de med! När vi kom till Götaälvbron kändes det fortfarande bra. Jag segade mig uppför och var lite förvånad att det gick så pass lätt, för det har varit många som varnat mig för den. Vi tuffade på framåt, Avenyn gick av bara farten, men när vi svängde in på Vasagatan började jag allt känna att benen var ganska så stumma.

Det var dock inte några större problem utan det var först när vi kom upp till Linnéplatsen som jag kände mig riktigt trött. Då först tänkte jag att: Nä, nu får vi nog lov att vara framme snart! Då hade vi 2 kilometer kvar och hade med andra ord avverkat 19 kilometer, som kändes bra! Bättre än förväntat alltså! Den återstående biten var jag tvungen att gå vid 2 tillfällen, ca 20 meter vid varje. Då kändes det så pass i benen att det var skönt att gå lite istället för att springa. Men när vi gled in på Slottsskogvallen hade jag ork kvar att spurta! Med andra ord så sprang jag hela vägen förutom 2 gånger 20 meter. Jag höll ett lagom tempo och det var kul nästan hela tiden!

Tiden? 2 timmar, 21 minuter och 4 sekunder.

Inte rekordsnabbt kanske. Men hade jag sprungit snabbare hade jag förmodligen inte orkat lika bra och framför allt hade det funnits en chans att jag ALDRIG mer velat göra om det. Så känns det INTE nu. Kan verkligen tänka mig att springa nästa år igen. Det här gav mersmak. För övrigt avslutades kvällen med en slabbig kebabpizza. Så nu står magen i fyra hörn, men jag är SÅ lycklig! Skulle även vilja passa på att tacka ALLA som önskat mig lycka till och som har hållit tummarna för mig! Särskilt vill jag naturligtvis lyfta fram farsan för att han sällskapade med mig hela tiden. Det bidrog verkligen till den positiva upplevelsen! Nu skall jag hoppa i säng! Trött med lycklig!"

Men ni hör ju... Det där bara måste jag göra om igen. Förstås! Kanske är det 2016 det händer? Har ju iallafall äntligen kommit igång med löpträningen igen och på ett år borde jag väl kunna ta mig från 5 kilometer till 21 kilometer. Det borde väl verkligen inte vara någon omöjlighet kan man tycka... Det vore ju fantastiskt roligt att göra comeback åtta år senare :)

Kram Anna

Att vara ledig

Hoppas att ni har möjlighet att njuta av en skön påskledighet därute!

Själv har jag påsklov (hur lyxigt?) och efter att tillbringat de första dagarna med att försöka komma ner i varv efter en intensiv jobbperiod så har jag nu gått in i skönt ledighetemood tillsammans med barnen. Planen var egentligen att de skulle tillbringa påsken tillsammans med sin pappa, eftersom det är pappavecka men eftersom han den stackaren ligger däckad i influensa så fick de stanna kvar här hemma istället. Och ingen är gladare över det än jag (även om jag förstås tycker synd om deras pappa som ligger sjuk och ensam över påsken). 

Planen för kommande lovvecka är att träna, slappa, mysa, se på film, läsa och sedan slappa och träna lite till. Ladda batterierna så att vi har energi att orka ända fram till sommarlovet. Eller ja, jag har ju semester inplanerad om bara några veckor (!!!!!) och jo, sonen skall tillbringa en vecka i solen tillsammans med sin mormor och morfar inom kort. Men lillasyster, hon behöver ladda sina batterier för HENNES energi skall räcka ända tills sommarlovet iallafall ;) 

Idag väntar iallafall en långprommis i solen tillsammans med en kompis. Bästa kombon, att mjukträna (som återhämtning efter de senaste dagarnas tokträning) samtidigt som man umgås med någon som man inte hinner träffa så mycket som man skulle vilja. Ute i solen! Kan ju inte annat än bli succé!

Ha det gôtt så hörs vi! Kram Anna