fredag 19 augusti 2011

Att möta sina rädslor

Anser mig själv vara ganska tuff och jag bukar inte backa för utmaningar trots att jag tycker saker är läskiga. Inte så att jag hoppar fallskärm som någon galen adrenalinjunkie eller så men ni fattar, jag brukar inte backa för pirriga grejer. Sedan finns det saker jag gärna undviker såsom ormar, höga höjder och mikrofoner till exempel. Men inte ens dessa tre läskigheter backar jag för när det väl gäller. Nej, det finns egentligen bara en sak som jag är riktigt , riktiga skraj för och det ä  ,håll i hatten nu, att köra bil! Hur töntigt som helst  jag vet!

Jag tycker alltså att något av det allra mest skräckinjagande som finns är att köra bil. Och så har det alltid varit! Tvingade mig till att ta körkort när jag var tjugoett och körläraren var tvungen att vänligt men bestämt tvinga mig till att köra upp efter nästan fyrtio körlektioner. Bara en till bad jag, men han var obeveklig. Nu kan du faktiskt köra bil sa han och uppenbarligen hade han rätt för uppkörningssnubben tyckte ochså att det gick bra och gav mig körkortet.

Eftersom vi bara periodvis har ägt egen bil och jag dessutom alltid har haft gång- eller cykelavstånd till jobbet har jag inte kört bil mer än sällsynta gånger. Någon gång om året har mamma, brorsan eller barnens pappa tvingat mig att köra och jag har tyckt det varit lika fruktansvärt varje gång.

Nu åker jag inte bil så himla ofta utan tar oftast tåg, går eller cyklar. Jag är med andra ord inte speciellt rädd om besväret. Men lite pinsamt är det allt de gånger som jag faktiskt är så illa tvungen att tigga om sjuts. Till exempel om jag skall någonstan där det är knöligt att ta sig med kollektivtrafik. Dessutom får sig självförtroendet en törn varje gång jag måste be om hjälp. För jag är fantastiskt mån om att vara självständig och klara mig själv.

Därför är jag nu extra stolt över att min rädsla inte stoppade mig denna gången utan jag stirrade faran rätt i vitögat och bara slängde mig ut. Jag och lillebror och lillasyster har nämnligen tillbringat några fullständigt underbara dagar ute på landet med min bästa kompis och hennes barn. Dit hade vi inte tagit oss vare sig med buss eller tåg. Och eftersom jag var alldeles för stolt för att be någon annan sjutsa oss så lånade jag helt sonika mina föräldrars bil, packade den full, satta mig framför ratten och körde.

God damn it vad jag är stolt över mig själv!






3 kommentarer:

  1. Stor guldstjärna och kram för vardagsmod!

    SvaraRadera
  2. Jag förstår hur du känner!!!Jag är inte rädd av mig , men bilkörning är något jag gärna slipper pga jag blir alldeles virrig när det är mycket trafik. Men håller med att det är lite jobbigt att vara beroende av andra. Jag är väldigt självständig annars. Det är tur att vi bor på liten ort där man kan hantera trafiken och även cykla till det mesta.

    Kram Lotta

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...