Att vara hemma igen

Hemma igen sedan några dagar och jag har definitivt dykt före med huvudet rätt in i vardagen igen. Och vilken utmaning det har varit. Att försöka hantera vardagen när man fått leva i ett äventyr i nästan två veckor. Resan som jag har gjort har varit helt fantastisk och det är en utmaning att försöka sätta ord på det jag har fått vara med om. En upplevelse som jag har delat med tio vänner och en resa som inte bara tagit mig runt halva jordklotet utan även inneburit en inre resa på många sätt. 

Jag är fortfarande alldeles för känslosam när det gäller vissa delar av resan så därför kommer jag nog berätta en del efterhand, när jag har kommit lite längre. Bland annat om barnhemsbesöket i Chang Saeng. Ett besök som blev något helt annat än vad jag hade föreställt mig. Och som väckte helt andra känslor och funderingar än vad jag trodde det skulle göra på förhand. 

En stilla tidig morgonvy över Mekongfloden från mitt hotellrum

Men jag kan göra en kort sammanfattning av resan. Vi var alltså elva personer som var med och de två första dagarna tillbringade vi i Bangkok då vi helt enkelt försökte anpassa oss efter Thailandstid. Vi hann med lite sightseeing och lite shopping. Men mest av allt försökte vi bara hålla oss vakna ;) Sedan var det dags att flyga vidare norrut för några intensiva dagar då vi bland annat besökte VCDF:s dropincenter i Mae Sai och barnhem i Chang Sang. Vi hann även med ett besök vid gyllene triangeln och på opiummuseet. Mycket intressant. Ungefär här så var jag helt slut efter alla upplevelser men det skulle komma mer. Sista delen av resan tillbringade vi på IOGT Internationals kongress nere i Cha Am (ligger lite norr om Hua Hin). Där någonstans upplevde jag en stor krock då vi ena dagen satt åt och middag på golvet tillsammans med ett gäng härliga ungar och andra dagen på ett 5-stjärnigt hotell uppklädda till tänderna. Kontrasterna var enorma kan jag lova och iallafall jag hade lite svårt att hänga med i det läget. Efter fem dagars kongressande fick vi en avslutande härlig dag i solen vid poolen innan det var dags att styra kosan hemåt igen. 

Utsikt över Gyllene triangeln. Burma till vänster och Laos till höger

Om jag skulle sammanfatta det hela så är det att resan var minst sagt intensiv, att jag är tröttare nu än vad jag var när jag åkte men att det var något av det mest fantastiska och berikande jag har fått vara med om so far. Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att följa med och jag hoppas att jag skall lyckas förmedla mina känslor till er med när jag berättar om dagarna på barnhemmet för er framöver. Livet har fått helt annat perspektiv och inte på det sättet som jag trodde. Ser fram mot att berätta för er. Skall bara landa lite bättre själv först :)

Kram Anna