När jullängtan slår till

Med första advent bara några veckor bort så slog jullängtan plötsligt till idag. Någon julnörd är jag inte egentligen, men med mörker, kyla och elände ute ser jag fram mot att grotta ner mig i julmyset och riktigt frossa i gran, ljus och pynt som gör livet litelite roligare. Som en överlevnadsgrej tror jag. För om jag tar sikte på julen så är det nerförsbacke fram till sommaren så fort den är över. 

 S'imla bra va! :)

Kram på er! /Anna

Att vara rädd att fastna i myset

Det är nu som inomhustiden börjar på riktigt. Inomhustiden då vi alla går i ide. Då vi jobbar, sover och äter. Vi är bara ute så mycket som nöden kräver. Det är mörkt och det är kallt och allt vi vill är att sitta inne och kura med tända ljus. För min del tycker jag att det är mysigt en vecka eller så, Inte fyra-fem månader... Jag är redan trött på att inte ha ork till mer. 

Som löken på laxen har jag åkt på en riktigt gottig förkylning. Egentligen började jag känna mig hängig redan i början av veckan med skrap i halsen, tungt huvud och ont i kroppen. Men jag hoppades på att om jag var förnuftig och vilade istället för att träna så skulle det ge med sig. Men inte sjutton gjorde det det. Nu är det fullt utbrott med snor som rinner och hals som gör att det är hopplöst att svälja, Inte vad jag hade hoppats på. Efter två veckor på resa utan träning så var jag mer än taggad att komma igång igen i veckan. Men det gick sådär. Det gör nog att det vintermörka känns ännu deppigare än vad det brukar göra. Att jag inte kan träna. Cykla bort till boxen, träffa kompisar och köra skiten ur kroppen. Känna mig stark och energifylld till både kropp och själ. 

Kan inte göra annat än att hålla tummarna att det ger med sig snart så jag kan börja träna igen, Inte sitta och uggla henna i soffan med tända ljus, raggsockar på fötterna och temuggen i handen. Det har jag redan tröttnat på. Dessutom vet jag av erfarenhet att om man sjunker för djupt ner i den där myssoffan kan det var ett helsike att ta sig upp ifrån där igen. Och där vill jag ju inte gärna fastna. Där kan man ju inte leva sitt liv...

Kram kram /Anna

Att vara hemma igen

Hemma igen sedan några dagar och jag har definitivt dykt före med huvudet rätt in i vardagen igen. Och vilken utmaning det har varit. Att försöka hantera vardagen när man fått leva i ett äventyr i nästan två veckor. Resan som jag har gjort har varit helt fantastisk och det är en utmaning att försöka sätta ord på det jag har fått vara med om. En upplevelse som jag har delat med tio vänner och en resa som inte bara tagit mig runt halva jordklotet utan även inneburit en inre resa på många sätt. 

Jag är fortfarande alldeles för känslosam när det gäller vissa delar av resan så därför kommer jag nog berätta en del efterhand, när jag har kommit lite längre. Bland annat om barnhemsbesöket i Chang Saeng. Ett besök som blev något helt annat än vad jag hade föreställt mig. Och som väckte helt andra känslor och funderingar än vad jag trodde det skulle göra på förhand. 

En stilla tidig morgonvy över Mekongfloden från mitt hotellrum

Men jag kan göra en kort sammanfattning av resan. Vi var alltså elva personer som var med och de två första dagarna tillbringade vi i Bangkok då vi helt enkelt försökte anpassa oss efter Thailandstid. Vi hann med lite sightseeing och lite shopping. Men mest av allt försökte vi bara hålla oss vakna ;) Sedan var det dags att flyga vidare norrut för några intensiva dagar då vi bland annat besökte VCDF:s dropincenter i Mae Sai och barnhem i Chang Sang. Vi hann även med ett besök vid gyllene triangeln och på opiummuseet. Mycket intressant. Ungefär här så var jag helt slut efter alla upplevelser men det skulle komma mer. Sista delen av resan tillbringade vi på IOGT Internationals kongress nere i Cha Am (ligger lite norr om Hua Hin). Där någonstans upplevde jag en stor krock då vi ena dagen satt åt och middag på golvet tillsammans med ett gäng härliga ungar och andra dagen på ett 5-stjärnigt hotell uppklädda till tänderna. Kontrasterna var enorma kan jag lova och iallafall jag hade lite svårt att hänga med i det läget. Efter fem dagars kongressande fick vi en avslutande härlig dag i solen vid poolen innan det var dags att styra kosan hemåt igen. 

Utsikt över Gyllene triangeln. Burma till vänster och Laos till höger

Om jag skulle sammanfatta det hela så är det att resan var minst sagt intensiv, att jag är tröttare nu än vad jag var när jag åkte men att det var något av det mest fantastiska och berikande jag har fått vara med om so far. Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att följa med och jag hoppas att jag skall lyckas förmedla mina känslor till er med när jag berättar om dagarna på barnhemmet för er framöver. Livet har fått helt annat perspektiv och inte på det sättet som jag trodde. Ser fram mot att berätta för er. Skall bara landa lite bättre själv först :)

Kram Anna