Att ha mod att flyga

 



Nu har jag kört fem stycken yoga pass de senaste veckorna och jag måste säga att det går över förväntan. Jag har verkligen inte tappat vare sig så mycket i teknik, styrka eller smidighet som jag bevarade. Det känns naturligtvis fantastiskt skönt att inte behöva börja från början igen utan att mycket sitter där det skall efter nästan två år utan regelbunden träning (även om träningsvärken är minst sagt... fruktansvärd)

Blev så full i skratt över min egen tankevurpa på passet ikväll bara. Som instruktör är det ju bland annat ens jobb att peppa och inspirera yogisarna att utamna sig själva, få dem att våga spränga sina egna gräser och slänga alla rädslor åt sidan. I kväll körde vår instruktör ett nytt pass med mängder av utmanande poser som iallafall jag blev skräckslagen för. En övning (som jag aldrig gjort förut) verkade så svår och läskig att jag helt sonika hoppade över den första varvet för att jag var så rädd för den men när vi kom till den nästa gång sa instruktören mycket bestämt till att vi kommer ju aldrig lära oss den om vi inte övar (basic jag vet) och jag fnissade lite åt min egen dumhet och bestämde mig genast att försöka och med samtliga muskler i kroppen darrande av ansträgning klarade jag den. På första försöket! Lyckoruset for genom kroppen och det slog mig att jag aldrig hade fått uppleva den om jag inte hade kastat mig ut och försökt.

Och min reflektion blir ju naturligtvis det är dags att sluta upp med att låta mina egna rädslor stoppa mig. Vad är det värsta som kan hända om jag inte klarar av en ny utmaning omedelbums? Jo, det är väl att jag kommer behöva öva lite längre än vad jag behövde just idag.

Vart vill jag då komma med detta?  Jo, från och med nu är det jag som skall bli bättre på att slänga mina egna rädslor åt skogen, för vad är de bra för? De är sannerligen ingen tillgång!!!

Kramar

/Anna